Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 163 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men felet är, att man glömmer sitt eget land och i stället studerar
sig så in i så många andra länders former, poesi m. m., att man blir
en irrande Don Quixote, som flaxar omkring överallt — det hela får
ingen bestämd karaktär, det är en blomsterkrans, hämtad från alla
världens fyra streck. Stor är
Atterbom för sin himmelska
vilja för det sköna och
förträffliga, och han har föregått att
bereda vägen, men själv är han
icke mästaren, mycket mindre
hans lärjungar.» Detta är, som
man ser, en visserligen välvillig,
men samtidigt mycket
genomgående kritik av den nya
skolan. Personligen bröt Dahlgren
aldrig med Atterbom, men de
kommo allt mer och mer ifrån
varandra, och på nyåret 1820
gav Dahlgren ut det första
häftet av Mollbergs epistlar; det
andra följde i mars, och här
hade han valt sig en annan
förebild än fosforisthövdingen i
Uppsala.

Carl Fredrik Dahlgren. Teckning av Maria Röhl. 1834. Kungl. Biblioteket.

I Stockholm hade Dahlgren
kommit in i kretsar, som givit
honom en ändrad uppfattning
av de litterära frågorna. Den
första kretsen stod ännu
Uppsalafosforisterna tämligen nära. Jämte de andra lärarne vid Afzelius’
skola stiftade Dahlgren 1815 Manhemsförbundet, vartill jag sedan
skall återkomma och vilket till en början var ett slags götiskt
förbund, men sedan, då Almquist 1816 blivit invald, utvecklades i en
mystisk-religiös riktning, som ej tilltalade Dahlgren. Med Almquist
kom han heller icke i någon intim beröring, och på utvecklingen av
hans skaldskap har Manhemsförbundet icke haft någon inverkan.
Mera betydde den bekantskap, han nu gjorde med Ling,
Hammarsköld, Hedborn, Livijn och Askelöf, särskilt med de båda senare.
1816 hade Livijn tillsammans med Askelöf och några andra stiftat
sällskapet Gröna rutan, och i brev till Rääf erkänner han
oförbehållsamt, att Rutan var »ett dryckesförbund — du vet, hur gärna jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>