Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trives i sådana — som kanske ej skall med tiden bli mindre
löjligt än Par bricole». Sällskapet var således ett slags återupplivat
Pro joco, ehuru i mera bacchanalisk stil. I denna illustra orden
invaldes Dahlgren 1820 under namnet Mollberg, och därmed hade han
kommit i sitt rätta element. Redan några år förut hade han gjort
den upptäckten, att han hade förmåga att med harmlöst skämt roa
sin umgängeskrets, och den förmågan togs nu allt mer och mer i
anspråk — så mycket, att Dahlgren en tid kunde anses såsom
Stockholms rolighetsminister, själen i alla glada samfund. Han hade också
gjort en annan upptäckt: att Bellman såsom förebild passade honom
vida bättre än Atterbom. Hans Mollbergs epistlar äro också
Bellmansimitationer, men imitationer, som äro självständigare än hans äldre,
då Atterbom var mönstret.
Denna ställning som bellmanian och rolighetsminister stod
obestridligen i en viss motsägelse till hans prästerliga verksamhet, ehuru
då visserligen mindre, än den skulle hava gjort i våra dagar. Den
väckte likväl uppmärksamhet och torde hava varit orsaken till att
han aldrig blev kyrkoherde. 1816 hade han blivit pastorsadjunkt i
Ladugårdslandet, 1823 hade han avlagt pastoralexamen, året därpå
blivit komminister i Ladugårdslandet och 1829 i Storkyrkan. Men
därmed stannade hans befordringar, och något pastorat fick han aldrig.
Det var t. o. m. fråga om att giva honom en varning för hans för
en prästman mindre passande författarskap, ehuru det hela stannade
vid en mera faderlig, blott halvofficiell förmaning av ärkebiskopen,
och denna ändrade varken Dahlgrens levnadsvanor eller hans skrivsätt,
särskilt sedan ärkebiskopen själv gemytligt medgivit, att även han
»brukat sjunga supvisor». I själva verket var Dahlgren, så vida man
ser saken friare, en mycket god präst, uppriktigt religiös trots det
glada skämtet och nitisk i sitt kall, särskilt beträffande fattigvården.
Hans 1819 författade och året därpå utgivna Mollbergs epistlar
beteckna, som sagt, vändpunkten i hans författarskap. I företalet
skriver han: »Kärlek för fosterlandet, den svenska naturen, i förening
med ett glatt och förnöjt sinne har styrt hans (författarens) penna.»
Det är ärligt menat. I motsats till Uppsalafosforisterna ville han vara
svensk, och såsom mönster hade han därför utbytt Atterbom och
Novalis mot Bellman. Redan innehållsförteckningen hänvisar på denna
förebild: Kommentarier öfver månskenet i Haga en septemberafton,
Tal, hållet i stormasten på skeppet Hilarius Bonvivant vid redden af
Drottningholm, Skönhetslinjer, tecknade på en klippa nära
Brunnsvikens strand vid åsynen af en englaskön, badande flicka, och Djurgården
den första maj, camera optica i nio taflor. Vi återfinna här Bellmans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
