Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in. Hans poesi är därför icke dunkel, som Atterboms ofta är.
Innehållet är så magert, att han icke har någon svårighet att giva ett
klart uttryck åt det, och därför blev han en tid nästan mera populär
än den vida större skalden.
En, och en icke alldeles oviktig, romantisk insats har han likväl
gjort. Det är framför allt han, som inom vår litteratur givit oss
romantikens Italien. Sergel, Masreliez och Ehrensvärd hade svärmat
för antikens. Romantikens Italien var ett annat, och de, som
upptäckt detta, voro madame de Staël, Lamartine, Henri Beyle, Goethe,
Byron — således romantiker av alla nationaliteter. Den förste svenske
romantiker, som sträckte sin färd till landet, »där orangerna glöda»,
var Atterbom, men dels kommo hans reseminnen icke ut förrän efter
hans död, dels äro de ej romantiska i samma mening som Nicanders.
I själva verket kände sig Atterbom mera hemma i Tyskland än i Italien,
och som vi minnas reflekterade han ett ögonblick på att stanna där för
alltid. För honom var det Tyskland, som var romantikens land vida
mera än Italien. Beskow hade också, före Nicander, rest till Italien.
Under åren 1819—1821 hade han besökt Danmark, Tyskland, Schweiz
och Italien, men nästan mest för att uppsöka och göra bekantskap
med litteraturens ryktbarheter. Av annan art var Nicanders resa.
Som vi minnas hade han 1817 blivit student, och 1824 hade han
vunnit den akademiska lagern. Han skrev då in sig i
krigsexpeditionen. Några anlag för ämbetsmannabanan hade han icke, och för att
livnära sig hade han därjämte antagit en informatorsplats. Alldeles
bortkommen i det praktiska livet var han likväl icke, och någon stolt,
rakryggad personlighet var han minst av allt. Han hade en ganska
utvecklad förmåga att skaffa sig nyttiga och inflytelserika bekantskaper
och arbetade även flitigt, särskilt inom det fack, dramatiken, där man
väntade, att han skulle bliva den store mannen. Så verkställde han
en översättning — i någon mån en bearbetning — av Shaksperes
Othello, som 1827 uppfördes på kungl. teatern, och påbörjade flera
dramer, Torkel Knutsson, Birger och hans bröder, Magnus Birgersson
m. fl. Vidare tävlade han i Svenska akademien, vann 1825 andra
priset för Fosterlandskänslan och året därpå stora priset för Tassos
död. Mellan de olika smakriktningarna sökte han ganska skickligt
lovera. Så yttrar han i företalet till Othello (1826): »Shakspere, som
i förra seklet av många, även utmärkta män, sanslöst smädades, har
i våra dagar haft det öde att av många lika sanslöst beundras....
Jag är långt ifrån att påstå, att den form, han valde, är den
fullkomligaste; jag tror till och med, att den av de franska tragici iakttagna
formen, om den ej slaviskt eller pedantiskt följes, är för tragediens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
