Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan de blivit gifta, flyttade de till Trosa, där skaldens första barnaår
förflöto. Då hans ovanliga begåvning väckte uppmärksamhet i den
lilla staden, gjordes ett sammanskott för att skicka honom till
Strängnäs skola, där han likväl i huvudsak fick dra sig fram genom att
undervisa andra gossar. Även sedan han blev student, måste han
fortsätta därmed, och i själva verket blev han aldrig något annat än
en svältfödd informator. Under hela sitt liv var han således oerhört
fattig, och umbärandena inverkade både fysiskt och psykiskt på honom.
Fysiskt alstrade de hos honom en sjukdom, lungsot, som redan 1828
lade honom i en för tidig grav och gjort honom nervös,
misstänksam och snarstucken. Psykiskt hade fattigdomen till följd en
överdriven känslighet och stolthet. Han ville icke krypa, icke böja sig,
vara en man, och han reagerade därför, så snart han misstänkte, att
man ville påverka honom i en eller annan riktning. Han ville ej stå
i tacksamhetsskuld till någon. Hellre än att låna så svalt han. Hans
brev äro icke många: »Jag har dröjt länge att skriva till dig, men
jag har haft ett viktigt skäl: jag har icke haft några postpenningar.»
Till sina nya konditioner gick han ofta till fots, då han ej hade råd
att taga skjuts. I ett brev till Nicander skriver han: »Efter slutad
likvid med Strängnäs skomakare och skräddare etc. fann jag min
kassa bestiga sig till en rdr rgs, och som det ej ville förslå till
skjutspenningar och jag i alla fall är en man trofast uti mina löften och
dessutom min obetydliga varelse är utrustad med de pålitligaste
marschben i världen, företog jag utan betänkning promenaden. Den dagen
vandrade jag således fem mil. Vid Lägsta åt jag upp min riksdaler.»
Lika spartansk var hans klädnad. Om vintern — berättar Palmblad
— »även under de smällkallaste dagar, såg man en lång, skranglig
yngling med en hektisk rodnad i ansiktet sträva fram på Uppsala
gator i blott bonjour. Stadens damer trodde, att det var en ny vurm
av denne intressante poetiske Sonderling, men hans vänner visste, att
han icke ägde någon överrock. Att erbjuda honom ett lån eller
understöd, vågade ingen; det skulle vara att göra den stolte mannen
till sin dödsfiende.» I sin biografi över Vitalis berättar Geijer ett
annat betecknande drag. På Geijers förord hade kronprinsen givit
honom ett årligt understöd av 200 rdr banko, på det att han skulle
kunna taga graden. »Efter ett år — det bekymmerfriaste, Vitalis på
länge troligen överlevat — begynte han sätta sig allehanda
betänkligheter i huvudet angående detta understöd. Jag hade fått mig uppdraget
att till honom överlämna de terminligen översända penningarna. Först
efter hans död har jag erfarit, att några frågor av mig angående hans
poetiska arbeten och en yttrad önskan, att han måtte försöka sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
