Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsala-romantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett större ämne, hos honom föranlett den förmodan, att det
furstliga understödet vore förenat med några större anspråk på hans
författareförmåga, än han kände sig i stånd att uppfylla. Därtill kom en
avtagande hälsa och ett därigenom förminskat hopp att kunna med
ansträngning fortsätta studierna. Nog av. En vacker dag mot slutet
av vårterminen 1823 kommer han till mig och avsäger sig understödet
med mycket lugn och stor bestämdhet, anförande såsom skäl, att då
hans försvagade hälsa ej mer tillät honom att tänka på filosofiska
graden och således ändamålet med Hans Kungl. Höghets välgärning
ej av honom kunde ernås, han ansåg sig pliktig att från densamma
avstå. Med stor möda kunde jag förmå honom att emottaga den
tillfälligtvis något över tiden fördröjda remissen för det innevarande
halvåret.» Lika litet sökte han att ställa sig in hos de olika litterära
partierna. Vid Malla Silfverstolpes »fredagar» infann han sig aldrig.
En gång hade hon träffat Gumælius i sällskap med en annan herre,
som han presenterade. »Det var Sjöberg, som poet känd under
namnet Vitalis, en lång mager yngling med ett blekt ansikte, ljust hår,
lång näsa, såg ej så kvick ut, som man skulle kunna förmoda av
hans skrifter. Sjuklighet och allvar var snarare hans uttryck.» Längre
än till denna presentation kom det aldrig. Även fosforisternas försök
att visa honom vänlighet avvisade han. Både i Poetisk kalender och
i Iduna vägrade han att skriva, då han fruktade att räknas till något
parti, och då Palmblad bjöd honom hem till sig, deltog han sällan
i samtalen, »utan satt stum, sluten och orörlig som en bild i ett
soffhörn och svarade blott enstavigt på de frågor, som till honom
sparsamt riktades». Över en mycket välvillig recension, som Palmblad
skrev, blev han stucken och svarade med en satir, Rustningar till
Ragnarok, som — märkvärdigt nog — ansetts för kvick. Då
Palmblad å sin sida anmärkte, att man icke borde »om förmiddagarna
skriva paskiller över ett sällskap, vari man aftonen förut blivit
emottagen», lät Vitalis honom veta, att om han ångrade sin mat, så vore
han beredd att lämna honom ersättning efter mätismanna ordom.
Lätt att komma överens med var Vitalis således icke, och dock var han
innerst en vek, fin och känslig natur, trots sina angrepp på
fosforisterna själv en romantiker och en romantiker, som icke, likt Nicander,
blott trängt till utanverken, utan som fylldes av romantikens starka
oändlighetskänsla: »Jag kan ej få solen på himlens borg och jag därför
intet begär» — skrev han i en av sina tidigaste dikter, och det är dessa
motsägelser, som bilda bakgrunden till hans diktning.
Han debuterade, som sagt, 1819 med Dikter; sedan följde året
därpå två samlingar Senare dikter och slutligen, 1825, Nyare dikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
