Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ovidius och Propertius ha här besegrat den götiske skald, som
Stagnelius velat skildra, och i det citerade versparet skimrar en av
Propertius’ mest sensuella elegier igenom.[1] Skalden, sådan som
Stagnelius här tecknar honom, är således icke götisk och icke heller
nyromantisk. Varken Kunser eller Hjalmar är, såsom Atterboms
Deolätus, en grubblare, som fördjupar sig i tillvarons högsta problem.
Poesien har icke något filosofiskt underlag och ger inga
evighetsperspektiv. Å den andra sidan finnes, såsom Böök påpekat, en viss
mystik i Stagnelius’ skildring. Kunser, som offras av de dolska
dvärgarna, motsvarar Orpheus, som faller för bacchanternas raseri. Den
mystik, som ligger bakom den helleniske siarens offerdöd, kommer
likväl endast svagt fram i den nordiska efterbildningen. Mystiker
var Stagnelius ännu icke, och hans dikt laborerar med motsatser,
som han icke kunnat förena, med hellenisk sensualism, romantik och
goticism. Själva ramen har han fått från den tidigaste »götiska» dikt,
som publicerats, Lings i Lyceum 1810 införda Gylfe. Man kan finna
det redan av ett verb, som han använder. Lings diktfigurer hava
nämligen den egenskapen, att de icke tala utan ryta (»Så röto hans
kämpar», »Nej, röt han liksom fjällstormen vild», »Så röto de alla,
så röt en var» etc.). Denna »façon de parler» har även Stagnelius
tillegnat sig: »Så Jothems kung på sobelfällen röt» etc. Och Suttung,
som i myten var en jätte, har i dikten förvandlats till en konung
efter den förebild, som Gylfe givit. Enligt Dalin var Gylfe före Odens
ankomst till Sverige konung i Norden. Med honom slöt Oden »ett
evärdeligt förbund» och slog sig sedan ned i Sigtuna. Samma
historia går igen i Gunlög, blott med den ändringen att Suttung här trätt
i stället för Gylfe. Från »Tanas stränder» bryter Oden upp till
Sverige, i vars nordliga del Suttung är konung, Oden, som förälskat
sig i Suttungs dotter Gunlög, erbjuder frid och försoning, Suttung
vägrar, och det skall komma till strid. Slutet av dikten är icke
utförd, men av fragmenten framgår, att den skulle hava slutat på samma
sätt som hos Dalin och i Snorra-eddan med Odens och
Suttung-Gylfes försoning. Detta är ju mycket »götiskt». Men mot den
götiska tonen skorra hela den varma, sydländska koloriten och även
flera enskilda vändningar, som äro väl moderna. Suttung erbjudes
att som »Odens svärfar» få ett rum i himlens salar, han uppträder
så, som det »en statsman ägnar», på Björkö resa sig höga tempel,
»marmorslott» m. m. Stagnelius har även — alldeles som i de
pseudoklassiska hjältedikterna — kastat in profetior om framtiden och
Sæpe Venus trivio commissa est pectore mixto
Fecerunt tepidas pallia nostra vias.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
