Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allt se’n människor först bebyggde den blomstrande jorden,
Ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda retande mö mitt hjärta ej klappar,
Vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, bröder! mitt öde är. Jag älskar dem alla,
Alla i feiska band snärja min fladdrande själ,
Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
Varje strålande blick byter i lågor mitt blod.
Lycklig den, som kan älska en enda. Men »skickelsen ej åt mig
den himmelska lyckan bestämde, icke av purpur spann Parken mitt
levernes tråd». Mitt öga gäckas av ständigt nya fantomer, i Thalias
hus, på hemvägen från detta:
Ser jag en flicka då vid lyktornas gullröda skimmer
Tätt vid sin älskares arm smyga till kärlekens fest,
O! då betages mitt bröst av en kvalfullt svällande brånad.
Länge stirrar min blick efter de lyckliga två.
Men — slutar dikten — detta sällhetsbegär, som fräter mitt
glödande hjärta, det skall aldrig på jorden kunna fyllas. Det kan blott
ske, när Venus Urania för mig öppnar ett moderligt sköte:
Formen jag älskade blott, och formen är gudomens spegel.
Skild från materiens slagg, evigt han tjusar mig där.
Det distikon, som avslutar dikten, röjer för oss brytningen i
Stagnelius’ själsliv. För en idealt anlagd natur måste en erotik, sådan
som den, Stagnelius skildrat i elegiens början, kännas såsom en
förnedring. Han kände det även så, och mot den drift, som förtärde
honom, reagerade hos honom, av de äldsta dikterna att döma,
kristendomens sedlighetskrav. Men elegien antyder en förändring i
uppfattningen. Såsom vi förut sett bevistade han höstterminen 1813
filosofen Bibergs föreläsningar, som då handlade om »den epikureiska
filosofiens teoretiska och isynnerhet praktiska grunder, de senare
parallelliserade dels med Aristipp i föregående, dels med nyare tiders
lycksalighetssystemer». Biberg behandlade här Aristippos[1], Platons
samtida och liksom denne en av Sokrates’ lärjungar. Därvid kan
han svårligen hava undgått att komma in på Platon, och med all
sannolikhet var det genom dessa föreläsningar, som Stagnelius’
uppmärksamhet först kom att riktas på Platons Eroslära, som föreligger
[1] Han var chef för den s. k. kyrenaiska skolan, som inom den praktiska filosofien
har stora likheter med den senare epikureiska. Biberg ansåg Aristippos såsom
epikureismens föregångare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0325.html
