Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kärleken vänligt till himlarna leder,
Kärleken störtar i avgrunden neder.
Julia, Julia! Kvalen omarma dig!
Herre, förbarma dig!
Stagnelius’ sista tid.
Om Stagnelius’ sinnesstämning under denna tid hava vi några
antydningar. Den 5 maj 1822 skrev Hammarsköld till Molbech: »En
av mina bekanta, en ung skald vid namn Stagnelius — som i de
tre häftena av sina dikter, dem han under titel Liljor i Saron utgivit,
lämnat i visst avseende det poetiskt yppersta, vår vitterhet hittills
kunnat framvisa — har blivit galen.» Notisen var visserligen alldeles
förhastad. Stagnelius vistades då i Kalmar och var av hans diktning
att döma i stället på bättringsvägen. Det var således endast ett
rykte, som Hammarsköld återgav, men det visar, vad man i
Stockholm väntade att få höra om Stagnelius. Säkerligen från 1821 äro
några anekdoter, som Atterbom berättar och som han utan tvivel
fått från Almquist, Stagnelius’ kamrat i Ecklesiastikexpeditionen: »Snart
instängde han sig dock oavbrutet och levde allena i en omväxling
av gnostiska grubblerier, krampanfall och opiedrömmar. Man hörde
förtäljas, att han stundom såg gnosticismens andeväsen livslevande
för sig. I det hus, där han till sist bodde, blev värdfolket en midnatt
väckt av ett förfärligt buller från Stagnelii uppöver belägna rum; vid
eftersyn, vad som vore å färde, träffades han i blotta linnet med
eldgaffeln i hand, triumferande att nyss hava jagat Demiurgen (den
timliga världens furste) på dörren.»[1] Almquist hade också för
Atterbom berättat, att han en gång efter en tillställning hos bådas chef,
Rosenstein, kommit att följa Stagnelius till dennes bostad. Allt var
där »i möjligaste ostädning», Stagnelius, som blivit intresserad av
meningsutbytet med Almquist, kastade sig genast i den ouppbäddade
sängen och utvecklade från denna »under häftiga gestikulationer, ur
en nimbus av dun och fjädrar, de eleusinska mysteriernas beskaffenhet».
Något egentligt umgänge mellan Almquist och Stagnelius kom dock
icke till stånd, ty Stagnelius var — efter vad Almquist berättade för
Peter Wieselgren — så förfallen, att Almquist »måste draga sig ifrån
honom, därför att han (Almquist) var för äckelmagad. Stagnelius
kunde utdricka 1/2 stop finkel om dagen och var ej angenäm att
besöka.» Därtill kom det från andra håll vitsordade opiemissbruket.
Vid denna tid var han således, efter allt att döma, alldeles
uppriven, och för att söka bot för sitt sjuka sinne lämnade han
Stockholm och begav sig åter till föräldrahemmet i Kalmar. Det sista av
[1] Atterbom har här ett dramatiskt tillägg: »Få dagar därefter fanns han död.» Men
som Böök visat måste tilldragelsen hava timat icke 1823 utan 1821.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0364.html
