Illustrerad svensk litteraturhistoria / 5. Romantiken / 309 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stagnelius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

än förut, och det kunde därför tyckas, som om han, så vida Parcen
ej avklippt hans livstråd, kunnat nå ännu högre, kanske gått en
sundare utveckling tillmötes. Dylika spörsmål kunna göras, men de
förbli ständigt obesvarade. Allt tyder dock på, att Stagnelius, om än icke
andligen, så dock kroppsligen
var förbränd, då han slutade
sina dagar. Hans fysik var
enligt alla vittnesbörd
undergrävd. Även om
hjärtförlamningen ej kommit, hade en
verklig rekonvalescens nog ej varit
möjlig. Hans öde var
detsamma, som drabbade Tysklands
störste nyromantiske skald, E.
T. A. Hoffmann. Båda voro
det nyromantiska fantasilivets
martyrer, båda hade ännu in i
det sista samma oerhörda
fantasikraft, och båda voro obotliga.

E. J. Stagnelius. Medaljong skuren i trä av L. G. Malmberg.

Inom den svenska
litteraturen har man jämfört Stagnelius
med Lidner, som av de gustavianska skalderna var den, som stod
honom närmast, och onekligen finnas vissa likheter, även om man
bortser från spritbegäret, som hos Stagnelius, åtminstone delvis, hade en
annan förklaringsgrund än hos Lidner. Båda voro stora skalder med en
överlägsen vers- och språkbegåvning, med en fantasi, som var
bördigare än hos någon i samtiden, båda älskade de starka färgerna, den
natur, de skildrade, var hos båda mera ett fantasilandskap än
verkligheten. Dessa likheter, som för övrigt tåla åtskilliga modifikationer,
äro dock mera yttre, och olikheterna äro större. Lidner var ingen
djup natur, och hans poesi saknade en filosofisk bakgrund.
Stagnelius’ diktning får däremot sin egentliga färg just av de problem, med
vilka han brottas, och icke minst av den känsla av synd, som fyller
den. Något skuldmedvetande hade Lidner aldrig, utan tröstade sig
städse med sitt ömma hjärta. Från denna för Lidner så
kännetecknande sentimentalitet var Stagnelius alldeles fri, och även deras liv
var olika. Båda drucko, men Stagnelius, som det tyckes, mest för
att döva kroppsliga och andliga kval, och någon sällskaplig rumlare
som Lidner var den dystre enslingen icke, även om han i Kalmar
kunde slå sig lös inom kretsen av biskopshusets vänner. Han hade,
vad Lidner icke hade, känsla för borgerliga förpliktelser. Sin plats

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>