Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goticismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Latinus. Ej heller Oden erövrar Sverige, utan ingår förbund med Gylfe och
inför en ny religion. På färden till Italien råkar Eneas som bekant ut för en storm,
som den hatfulla Juno framkallat; på samma sätt framkallar Loke en storm, då
asarna från Fyen skola segla över till Sverige. I människornas planer och
strider ingripa gudarna såsom i Iliaden och Eneiden — och på samma sätt kunna
parallellerna fortsättas. Fullt oberoende av den klassiska epiken hade Ling trots
den fornnordiska förklädnaden således ej kunnat göra sig. Å den andra sidan
märker man, huru han likväl velat frigöra sig från dessa förebilder och skapa
något nytt, något nordiskt i motsats till klassiciteten. Och i några fall har han
verkligen lyckats. I stället för alexandrinen eller hexametern har han, liksom i
Gylfe, ett slags medeltida knittel med fyra höjningar, och denna vers är här
behandlad med vida större talang än i den äldre dikten samt passar alls icke illa
till innehållet — bättre än Oehlenschlägers Hildebrandsstrof till Thors Rejse. Vid
kvaden växlar denna fyrtaktiga knittel med en tvåtaktig, som erinrar om fornyrdislag.
Även ordvalet, ibland antikvariskt krystat, är i det hela friskt och originellt.
Visserligen ha de homeriska epiteten föresvävat honom, men han har givit dem en
nordisk färgton, och även bilderna, ibland groteskt överdrivna, äro stundom, både
målande och vackra. Ej sällan har han i dessa bilder fått fram eddadiktningens
ton. Men med denna blanda sig ock reminiscenser från Ossian, t. o. m. från
den finska runan. Det hela är mycket ojämnt, röjer en kraft, som verkar mera
såsom fäktmästarens än som poetens. När Jakob kämpade med Jahve, försträckte
han en sena, och i sin kamp med Valhalls gudar kom även Ling att försträcka
sig. Hans sätt att dikta var — så vida man får tro Palmblad — ytterst
originellt: »Vanligen författade han dikterande, i det han hastigt vandrade på
golvet åt alla riktningar, under åtbörder av det häftigaste slag, och vid kraftställen
slog han dundrande i bord och väggar. Därunder störtade verser i strödda
falanger ur hans mun; åtskilligt, som den skrivande ej hann uppteckna, gick därvid
förlorat, ty fråga fick denne icke, emedan minsta avbrott förvirrade tankegången.»
Omdömet om Asarna var redan under samtiden tämligen enstämmigt. Man
betecknade dikten såsom en väldig sandöken, ehuru med oaser. Dessa äro
likväl ganska många, och då Ling ej spelade fortissimo på sin »guldharpa», utan
lät strängarna ljuda i moll, röjer han, att det hos honom fanns en verklig fond
av poesi — så i den döende Gylfes sista sång:
Sorg var min moder
Och Saknad min fader,
Kval var min broder
Och Strid mina söner.
Men nu är jag glader,
Och intet mig fattas.
Ja, kraft än jag röner,
Fast senorna mattas.
Det styrker oss gamla
I sorgen och smärtan,
Att graven skall samla
De älskande hjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
