Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting dugligt. I stället för att genom en småaktig uppfostran kväva dem, låt
vetenskapen rena och tyda dem!»
Från inbillningskraftens betydelse för den moraliska uppfostran övergår Geijer
till dess betydelse för religionen, och även här uttalar han en skarp dom över
upplysningen. För den historiska uppfattningen var utvecklingen då ett
människoverk. Man hade ej behov av någon försyn, och religionen förtunnades till en
mager moral, som tvärtom skulle lära, huru man med detta världsliga på bästa
sätt borde umgås. »Människan lever dock redan här i en högre värld, och skulle,
om hon ej gjorde det, aldrig skåda dess glans. Detta högsta, eviga, som tanken
blott anar, har människan alltid älskat att föreställa sig i bilder, liknelser och under.
Denna klädnad bör man vid religionsundervisningen alldeles ej avdraga, ty det
är blott i bild, som väsendet för sinnet blir synbart.» Detta högsta, om det ock
blott dunkelt finnes för begreppet, lever dock i känslan. Det är denna värld,
som genom inbillningskraften öppnar sig för oss.
Till den moraliska uppfostran hör slutligen känslan av det sköna.
Skönheten ger visserligen ej dygd, men dygden ger skönhet. Societeten kan ge oss
ledighet i umgänget, fina seder, men sköna seder komma ur själen. Denna
förmåga, som uppfostran bör utbilda, att fatta och uttrycka det sköna är
inbillningskraften. Genom vilket medel skall då denna förmåga stärkas? Geijers svar är
enkelt: genom den gamla klassiska litteraturen.
Avhandlingen slutar med att bemöta en invändning. Medför då
inbillningskraften inga faror? Svärmeri, vidskepelse, fanatism? Visserligen, men de
uppkomma antingen genom ett övermått av inbillningskraft eller genom en
undertryckt inbillningskraft, »som på detta sätt hämnar sig och bryter ut i moraliska
sjukdomar. Det är sant: det nyssförflutna århundradet har fått vidkännas
åtskilliga utbrott av en sådan sjuklighet, och den närvarande tiden är visserligen ej
fri därföre. Men denna fara av en kuvad och upprorisk inbillningskraft undviker
man blott på ett sätt: därigenom att man ej mera kuvar utan bildar henne.»
Geijers avhandling om inbillningskraften var — om man tar
hänsyn till genialiteten och utförligheten — den egentligen första
romantiska programskriften i Sverige,[1] och det är då av vikt att
konstatera, att han vid denna tid alls icke stod i någon personlig
beröring med de svenska nyromantikerna, som han ännu ej kände. Ej
heller kan han hava rönt något intryck av deras skrifter. Den första
halva årgången av Polyfem var ju, såsom vi minnas, närmast en
skämttidning eller ett skandalblad — hur man nu vill kalla det — och att
icke något nummer av detta förirrat sig till England, är ganska säkert;
första häftet av Phosphoros hade utkommit i augusti, det första av
Lyceum i september 1810, således just då Geijer kom hem, och det
är ganska ovisst, om han sett dem, då han började med sin prisskrift.
I intetdera häftet framlades för övrigt i någon avhandling ett bestämt
litterärt program, och Geijer stod således vid denna tid fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
