Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullkomligt orätt att häri se någon förföljelse från den ortodoxa lutherska kyrkan;
denna stod alldeles utanför detta dumma åtal, kyrkans ledande personligheter
ogillade det, så vitt man vet, samtliga, och juryn, som — troligen enhälligt —
frikände Geijer, bestod av åtta teologer och en jurist. Förföljelsen utgick i stället
från ett annat håll; och det var tydligen ingen religiös irrlära, man ville komma
åt, utan en medlem av »den nya sekten». Den författare, som Leopold troligen
mest av alla hatat, var Thorild. Denne hade visserligen fått gå i landsflykt,
där han slutat sina dagar, nästan bortglömd i Sverige. Men så hade ett yngre
släkte uppstått, som öppet förklarade sig som Thorilds efterföljare, och av dessa
hade Hammarsköld ganska tidigt framkastat tanken på en samlad upplaga av
Thorilds skrifter. 1818 erhöll Geijer av en förmögen Thorildsbeundrare uppdraget
att utgiva en dylik. Han åtog sig det och skrev till Adlerbeth, att han gjort det
»både av patriotism och enskild vördnad för den dödes minne... Jag kommer
att skriva en prospectus samt Thorilds karakteristik och levernesbeskrivning
framför hans arbeten.» Till en början intresserade honom saken ganska livligt. Till
Atterbom skrev han 1820: Thorilds skrifter »ha gjort mig ett otroligt nöje och äro
i det hela en inspirerad hymn över ljusets gudomlighet. Utan tvivel väntade han
sig för mycket av blotta upplysningen, av kunskapen, som alltid är — kunskapen
både på gott och på ont. Men en kristallklarare, guldrenare entusiasm har man svårt
att finna. Det är utan all fråga den första prosa, som någonsin på svenska blivit
skriven. I språket — ren musik och metallklang.» Men detta intresse mattades
ganska snart, ty i allmänhet hade Geijer ingen uthållighet, han började, men var
det fråga om mera än en essay, kom han sällan till slutet. Så gick det även nu.
Det första bandet kom ut 1819, det andra 1820, det tredje först 1824, och det
fjärde dröjde ända till 1835. Den utlovade karakteristiken och levnadsteckningen
torkade alldeles in. Redan mellanrummen mellan de olika delarnas utgivningstid
röja Geijers olämplighet för uppdraget, och ännu mera framträder denna i det
sätt, på vilket texten behandlades. För en utgivares skyldighet att respektera
denna hade Geijer ej sinne. Hans Thorildsupplaga är därför mycket underhaltig,
och trots sin veneration för Geijer ansåg sig den i dylika saker vida mera
vetenskaplige Hammarsköld skyldig att påpeka detta. Geijer själv erkände också i
brev till Hammarsköld, att han »saknade alla egenskaper som utgivare» och
anmodade Hammarsköld att i stället åtaga sig uppdraget. Då Hammarsköld strax
därefter avled, blev därav ingenting, och den utlovade Thorildsbiografien skrevs
sedan av Atterbom, till vilken Geijer överlämnade alla de Thorildspapper han
fått.
Betecknande för Geijer och den egocentricitet, som han så starkt klandrade
hos Atterbom, men själv i minst lika hög grad ägde, är att han icke skrev någon
biografi över Thorild, utan i stället författade en avhandling om sin egen filosofi:
»Thorild, tillika en philosophisk eller ophilosophisk bekännelse» (1820). Den är —
skriver han i företalet — »en framställning av min egen övertygelse: — filosofisk,
emedan den ej utan filosofiska studier tillkommit — ofilosofisk också, om man
vill, vilket för mig betyder, att den söker ådagalägga otillräckligheten av allt
vad man vanligen kallat filosofi och för andra torde betyda annat; i allt fall — en
bekännelse, emedan all lära är dunst, som ej tillika är bekännelse... Jag hade även
därföre en gång ämnat kalla dessa blad: utkast till en kristlig filosofi, men de må
hellre gå ut i världen med mindre anspråk... Man skall invända: då denna
bekännelse slutligen löper ut på ungefär detsamma, som var och en kan läsa i
Lillkatkesen — ett skäligen gott kompendium av den sublimaste filosofi jag känner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
