Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varföre ock den, som därutinnan är väl grundad, gärna må lämna mig oläst —
vartill tjänar då att föredraga och förkläda dessa sanningar i en filosofisk dräkt
och därigenom snarare förmörka dem? Jag svarar: hade frågan blott varit om
att ensamt framställa uppenbarelsens sanningar, så vore invändningen tvivelsutan
grundad. Men här var frågan om att föra förnuftet till den punkt, där det måste
erkänna dessa sanningar.»
Uppgiften var således att filosofiskt bevisa kristendomen. För att kunna följa
med författaren måste man emellertid vara filosof av facket, och även då torde
det icke vara lätt, ty Geijers framställning är mycket dunkel. Men syftet är hela
tiden klart, och trots den filosofiska formen bryter den religiösa värmen ständigt fram.
Schellingiansk kan avhandlingen icke sägas vara, utan betecknar snarare ett
försök att gå utöver Schelling till en kristendomen mera närstående filosofi, ett steg i
riktningen mot den personlighetsfilosofi, som Geijer sedan utvecklade. Att i denna
avhandling upptäcka något kätteri, någon förnekelse av »den rena evangeliska
läran», torde för vanligt förstånd vara ganska svårt. Hovkansleren baron af
Wetterstedt hade emellertid denna lyckliga förmåga och gav först sitt ombud i
Uppsala en skrapa, därför att denne ej lagt kvarstad på skriften, och lät sedan
åtala den. Till ombudet skrev han: »Så länge en av Sveriges gällande grundlagar
förbjuder att i allmänt tryck förneka den rena evangeliska läran och denna, av
oss alla besvuren, äger till förnämsta beståndsdelar dogmerna om de tre personerna
i gudomen och försoningen, så kan jag ej annat än såsom en förnekelse av denna
lära anse och bedöma de vågade uttryck om dessa dogmer, som sid. 284 och
302 av förenämnda skrift upptaga.» På det förra stället hade Geijer skrivit:
»På tre sätt har sålunda Gud sig uppenbarat, såsom Fader i naturen, såsom Son
i mänskligheten, såsom Ande i ordet och dess verkningar. Av vilka uppenbarelser
den mellersta är liksom medelpunkten, i vilken Guds enhet och personlighet blivit
förklarad, ty personlighet är alltid en enhet av natur och anda, men ej vardera
särskilt, vilka ock i denna särskildhet ej existera, och är således, så vitt jag
förstår skriften, ej heller tre personer i en gudom, utan en enda personlig Gud, dock
därutinnan treenig, att han på treggehanda sätt sig uppenbarat.» Och i en not
hade han tillagt: »Detta är en punkt, vari min övertygelse skiljer sig från det
vanliga lärobegreppet. Läran om tre personer i en gudom förefaller mig som en
olycklig metafysisk spetsfundighet och tillika såsom en början till den för
kristendomen främmande polyteism, som genom Jungfru Marias och helgonens
tillbedjande i romerska kyrkan ytterligare utbildades. Treenighetens begrepp så fattat
upphäver sig självt... Trefaldigheten hörer till Guds uppenbarelse i tiden, ej till
det eviga väsendet.» Kätteriet i försoningsläran bestod däri, att Gud »har
försonat — ej sig själv, liksom skulle han i sin eviga salighet känna vreden, då
fastmer själva uppenbarelsen blott som en akt av oändlig kärlek kan tänkas; utan
han har öppnat vägen till försoning med sig för människorna, som till avfall
missbrukat den självständighet, han dem med sitt eget beläte ursprungligen meddelat.»
Även här tillfogade han en not: »Kristendomen, sade vi, är den enda konsekventa
och levande monoteismen, nämligen då läran om de tre personerna i gudomen
utgår, vilken ock givit anledning till den krassa idéen om försoningsläran, att den
andra personen i gudomen skulle med att offra sig själv försona och
tillfyllestgöra den första personens straffande rättfärdighet.»
Vid konsistoriets sammanträde den 27 januari 1821 föredrogs stämningen, och
Geijer höll därvid ett fullkomligt glänsande försvarstal. Mot slutet gjorde han en
mästerligt turnerad allusion på de ljusets fiender, som stått bakom Wetterstedt. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
