Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brister. Grekerna på Homeros’ tid befunno sig i ett mellantillstånd »mellan
vildhet och odling», och »detta tillstånd är isynnerhet gynnande för poesien».
Diktningen under en dylik tid äger ett slags »poetisk oskuld, som vi äro benägna att
anse för råhet. Vi måste därför finna mycket, som stöter våra begrepp om
anständighet, hövlighet, vår förfinade hederskänsla, t. o. m. vårt moraliska sinne.»
Den homeriska tiden måste
därför mätas med en annan
måttstock än den moderna och bör
ses historiskt. Genom en än i
dag träffande kritik av den
moderna episka poesiens olika sätt
att använda mytologien kommer
Tegnér fram till det homeriska
eposets överlägsenhet. Å den
andra sidan framhåller han vissa
brister. Den homeriska tidens
uppfattning av kvinnan hindrade
skalden att teckna kärleken,
som dock är »människohjärtats
poesi». Denna poesi var den
nyare tidens stora insats. Någon
egentlig karaktärstecknare var
Homeros icke. Hans gestalter
äro heroer. Deras egenskaper
äro »gudomlig börd, företräde i
kroppsstyrka och skönhet,
färdighet i vapen, praktisk
levnadsklokhet, vältalighet, för övrigt lättrogna, vidskepliga, våldsamma i sina passioner,
svartsjuka om sin makt, med föga utvecklade moraliska begrepp och en ringa
intellektuell odling. Detta är deras allmänna karaktär. Men Homer har däråt
givit en oändlig mångfaldighet och omväxling.» Någon överdriven vördnad för
flere av de homeriska gestalterna hade Tegnér icke: »Nestor är en from, klok,
pratsjuk gubbe», »Priamus tyckes ha varit äldre än Nestor, deltar ej i striden,
den han från murarna betraktar. I klokhet och pratsjuka liknar han Nestor.» Det
kanske märkligaste partiet rör Homeros’ stil, ty detta parti innehåller på sätt och
vis Tegnérs dom över den franska smaken. Man hade då — skriver han — »ej
sådana överspända begrepp om poetisk värdighet som nu... Uttryckte bilden
föremålet sant, träffande, livligt, så antog man den utan vidare skrupler. De
gamle hade intet adelskap och ofrälse stånd varken i språket eller i samhället. I
våra upplysta tider är det annorlunda. Vissa nationer ha visligen ur sin poesi
bortskrätt halva språket för att med den återstående hälften vara så mycket
högtidligare. Poesien är för dem ett hov, där inga ofrälse ansikten tålas. Följden
har blivit en abstrakt skaldekonst utan all sinnlig livlighet, utan energi och anda,
förnäm, men fattig liksom Don Ranudo i komedien och som i jämförelse med de
gamles poesi är vad ett anatomiskt skelett är i jämförelse med en människa.»
 |
| Esaias Tegnér. Miniatyrmålning av Liepmann Fränckel. Tillhör fru Alice Tegnér. Stockholm. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
