Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en allians med arvfienden. Ty med sin klara blick insåg Karl Johan,
att Napoleons stjärna börjat dala. 1808 hade det spanska upproret
brutit ut, och trots alla ansträngningar hade de franska trupperna ej
lyckats kuva det. Förbundet med Ryssland knakade redan i fogarna,
och så tidigt som i slutet av 1810 hade Karl Johan börjat känna sig
för hos Ryssland om möjligheten av en mera innerlig förbindelse
mellan de båda länderna — tydligen med syfte på en samverkan mot
Napoleon — samt även sökt vinna den allmänna opinionen i Sverige
för detta för oss så motbjudande vapenbrödraskap. I september 1811
kom det härom till ett våldsamt uppträde i statsrådet mellan
kronprinsen och Adlercreutz, som icke ville glömma, att han var finne.
Även i pressen började — så vitt det med den tidens
tryckfrihetsförhållanden var möjligt — en diskussion om de olika alternativen,
och Regnér, som i september 1811 i Allmän Politisk Jurnal uttalat
sig för ett förbund med Napoleon för att återvinna Finland, blev med
anledning därav åtalad och dömd till tre års fästning. Det var
under denna tid Tegnér diktade Svea, som blev ett glödande inlägg
mot Karl Johans politik. Det var ej det första, som utgått från
Härbärget i Lund, ty året förut hade Ling därifrån utsänt Gylfe, och
även Tegnér hade i en dikt, som han egnat tronföljaren Karl August,
spelat på denna revanschtanke. Men det, som där endast var ett
anslag, svällde i Svea ut till full orkester. I andan, om än icke i
formen, blev den en svensk marseillaise — nog den ståtligaste, som
diktats på vårt språk. Efter en längre inledning, som rör sig med
den gustavianska goticismens klichéer och till vilken vi skola
återkomma, övergå alexandrinerna mot slutet till en flammande
krigsappell.
Se kring dig! Dina[1] rov ha farorna förstorat,
Och morgonsoln går opp i land, som du förlorat.
O Aura! Dödens bygd! O borg, som Ehrnsvärd byggt!
Nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt!
Där flamma gyllne torn i kärr, dem vi ej sågo,
Och flottor hota nu, där fiskarbåtar lågo.
En annan skär vår skörd och upptar klippans järn,
Som rodnar utav harm att smidas till hans värn.
Vad återstår oss snart? Allt närmre tränger Jätten.
Han står på fjällets spets och ögat slukar slätten —
»Men han ger fred och skydd.» Välan, tag honom mot
Och kyss hans hjältehand och slumra vid hans fot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
