Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först i talets avslutning. Vid första påseendet — säger han — »skulle
det tyckas, som om vi endast utbytt den ena ytterligheten mot den
andra, och när skälvan övergivit oss, har feberyran infunnit sig.
Tillhörde det fordom varje upplyst man att tro på intet, så är det tvärtom
nu hans skyldighet att tro på allt, isynnerhet på det vidunderliga och
orimliga. Ägde fordom ingenting annat ett värde än det, som var
nyttigt, så är nu tvärtom allting förkastligt, som olyckligtvis duger
till något.» Man prisar religionen, »men man betraktar den
ingalunda, som den bör betraktas, såsom en ensak för känslan och tron,
utan såsom en bilaga till ett metafysiskt system för dagen, i vars
former kristendomens höga mysterier med all möjlig dialektisk
klyftighet inpassas och inskruvas. Med ett utnött konstgrepp bevisar
man systemets sanning av dess överensstämmelse med kristendomen
och kristendomens åter av dess överensstämmelse med systemet. I
vetenskapen yrkar man med rätta på allvar och grundlighet, men
klarhet och reda föravskedar man», och man vill påtruga oss »en
poesi utan form och bestämdhet, en sjuklig gestalt utan märg och
senor, med abstraktionens träsvärd vid sidan och bjällerkåpan på de
dimmiga skuldrorna, en vålnad, som spökar omkring i månskenet och
målar sina sammanflytande bilder — i molnen». Man talar om en
nationallitteratur, »och med detsamma framdrager man till en början
ur glömskan allehanda ifrån Skön jungfru i Rosengård ända till
Swedenborgs Nya Jerusalem». Man förkastar allt, som »påminner om
den forna livligheten och klarheten, och olycklig är den författare,
som någon gång låter undfalla sig en spelande kvickhet»; den Guds
gåva, »som våra förfäder aktade under namn av sunda förnuftet, den
förringar man i synnerhet såsom otillräcklig för vetenskapen och endast
gjord för pöbeln och de olärda». Förlåt mig — slutar han denna
vidräkning — »ädle Luther, om på en dag, som är helgad till din
åminnelse, vid ett tillfälle så allvarsamt som det, då svenska
församlingen firar religionens och tankefrihetens jubelfest, förlåt mig, om jag
då nödsakats att vidröra tidens löjligheter. När grekerna fordomdags
i Olympia firade Pelops högtid, agade de pojkar på hjältens grav.
Seden var hednisk, men därföre icke just förkastlig.»
För en kritik av denna art hade nyromantiken förut icke varit
utsatt. Den var ensidig och orättfärdig beträffande diktningen, och
den förbisåg nyromantikens stora positiva insatser. Men dels hade
dessa ännu ej kommit längre än till ansatserna, och vad de brister i
filosofi, religiositet m. m., som Tegnér vidrör, anger han dem med
en sällspord träffsäkerhet. Liksom han vid kritiken av upplysningen
var angelägen om att ej förblandas med nyromantikerna, ville han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
