Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här betona sin självständighet mot eftergustavianerna, och här kom
han att beröra sitt försök att bilda en koalition mot den nya tidens
förvillelser. De i vårt land — yttrade han — »vilkas röst, man helst
skulle önskat att höra häröver, hava för det mesta tegat. Men desto
mera beställsamma hava andra visat sig, vilkas rätt att föra tidens
talan kunnat synas tvetydig. Jag lämnar i sitt värde deras nit för
vad de kalla den goda smaken och det sunda förnuftet, men
onekligt är det, att tvisten hittills blivit förd på ett alldeles förvänt sätt...
Jag känner i sanning ingenting andelösare, halvare, obestämdare än
hela denna polemik, sådan som den, med få undantag, blivit förd
ibland oss.» Lyckligtvis äro vi icke begränsade till valet mellan
dessa ytterligheter.
Därefter följer den sista delen av talet, i vilken Tegnér framlägger
sin egen världsåskådning, en filosofisk, religiös och politisk
trosbekännelse, som visserligen har likheter både med upplysningen och
romantiken, men är skild från bägge — individuell, genialisk och vida
mera modern än de båda stridande partiernas. Menar man med
filosofi — säger han — det, »som omfattar och bestämmer allt det inre
hos människan, hela hennes sätt att tänka och se, att tro och hoppas,
så är visserligen våra dagars brytning en filosofisk och, så vitt jag
förstår, en brytning till det bättre». Det är sant, att svaret på livets
gåtor först gives i döden, ty »filosofien är som Ceres i fabeln. Med
facklorna i hand söker hon överallt sin förlorade dotter och finner
henne knappast förrän hos Pluto.» Men — fortsätter han — »det
kommer mindre an på, vad den eviga sökerskan tror sig hava funnit,
än på vägen, som hon går för att finna det. Det viktiga är icke
systemets sanning eller falskhet, för sig själv betraktat — såsom sådant
stannar det gärna inom skolväggarna — utan den åsikt av världen,
som ligger till grund därföre, och förhållandet till vad som även utom
systemets område är dyrbart och heligt för människan. Man kan
således tvivla på den härskande lärobyggnaden såsom lärobyggnad
betraktad.» Man kan — och här kommer Tegnérs egen mening fram
— tro, att naturen ännu, som förr, ligger framför oss såsom en
ofantlig sfinx med sin oupplösliga gåta, man kan tro, att andens och
tingens innersta väsen ligger djupare än varje blott och bart
förnuftssystem, man kan tro, att ljusets ängel egentligen blott har tvenne
vingar, religionen och konsten. »Vid dessa enskilda läror är icke
mänsklighetens öde bundet. De må stå eller falla — och troligtvis
göra de det senare liksom alla deras fäder — men det sätt att
betrakta människan och världen, som härskar däri, den ande, som livar
det hela, denna är det, som är viktig för tiden, ty den har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
