Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en tilltagande övervikt på de förstnämndas sida. Låtom oss endast
lyssna till tidens röster, så vitt de nämligen kunna höras i stormen...
Vika icke långsamt, men dock säkert det fräcka tvivlet och den
grinande smädelsen?... I vetenskaperna härska de symboliska
åsikterna. Lösa de också icke den stora gåtan, hellre tänker jag mig
dock naturen som ett levande djur än som en död klump... I
konsten råda friare, mera omfattande grundsatser... Överallt
framträder, ehuru stundom under groteska former, det andliga, det
allvarsamma, det betydningsfulla. Överallt sticker tiden handen i sin
egen barm och drager den renare, om ej alldeles obesmittad, därutur.
Så låtom oss icke döma tidens ande hårdare än han förtjänar. Låtom
oss beivra hans utsvävningar, men därför icke misskänna det goda,
som ligger till grund därföre. Den nya tiden är ännu en yngling,
och all ungdomskraft är vanligen litet översittare... När allt är
fulländat, skall en förädlad mänsklighet framgå. Upprätt skall hon
ställa sig mitt i den nya skapelsen och kröna sig med stjärnvalvet.»
Detta är Tegnérs fria och stolta religion. Han värnar — för att
begagna Albert Nilssons träffande uttryck — om själva världsmysteriet
och anser det förmätet att vilja infånga det i abstrakta
begreppskonstruktioner. Metafysiken vill han hava blott i diktens form som
aning och symbol. För honom kunde religiös tro och tankens frihet
sämjas, just emedan religionen icke var tankens sak, utan känslans.
Till sist tar Tegnér upp även upplysningens politiska program —
samtidigt med det att Geijer i Uppsala förhärligade reaktionen och den
heliga alliansen. Det går — yttrade han — »en mäktig ande genom
våra dagars historia, en ädel gestalt med svärd vid sidan och
örnevingar på den strålande hjälmen. Jag känner honom rätt väl: frihetens
höge genius, ty jag är svensk och jag har växt upp med honom.
Det skrämmer mig icke, att det är blod i hans händer, ty jag vet,
vilkas blod det är.» Denna frihetens ande är en ättling av
reformationen, ty »all frihet är i sin grund densamma, i tanken eller i
staten». Obekymrad går han sin lugna gång, »nedsparkar det
förmultnade och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda
frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror
ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och
ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk, utan om
dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet
lär den... Vad är det, som folken fordra i norr och söder?
De fordra endast, vad statens natur självmant kräver, så vida den
skall vara en bildningsanstalt för mänskligheten och icke en
negerplantage med millioner slavar och en enda herre med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
