Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underfogdar. De fordra att själva få stifta de lagar, de skola lyda, att
själva få bestämma de bördor, de skola draga. De fordra ansvar
även å de härskandes sida. De fordra yttranderätten så fri och
oförkränkt, som ordningen och landets säkerhet kunna medgiva, emedan
den är frihetens andedräkt... De fordra, att man icke skall
gäcka dem med ett tanklöst hjärnspöke om rättigheter, ärvda inom
en enda släkt, som aldrig skulle kunna förverkas varken genom
missbruk eller oskicklighet. De fordra ett liberalare förhållande stånden
emellan, personlig säkerhet och helgden av rättigheter, som naturen
skänkt varje mänsklig varelse... Det är icke välbetänkt — fortsätter
han — om någon nekar dem, vad de sålunda fordra, ty sannerligen:
de skola förr eller senare taga det själva. Man gläder sig, att
revolutionen är slutad och den gamla ordningen äntligen återställd. Men
man bedrar sig, ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes
yrsel är slutad.»[1]
Striden om jubeltalet.
Talet mynnade således ut i en lågande protest mot den reaktion,
som då genomgick Europa, och om Kellgren kunnat höra Tegnérs
ord, skulle han helt visst hava tilljublat honom sitt bifall. Talet
innehöll det program, om vilket Tegnér hade hoppats, att »neutrerna»
skulle förena sig. Då det blivit tryckt, fann han emellertid snart, att
han stod tämligen ensam. Till Jacob Adlerbeth skrev han: »Det
kunde dock väl icke vara vederbörandes tanke att i mig finna en ny
Wallmark, som alldeles blindvis försvarade, vad som i sanning ej
låter försvara sig: det gamla poetiska och litterära systemet, varpå
utan tvivel stora talanger förspillt sina krafter, men som dock ej kan
räddas, emedan det är dött och ej har någon uppståndelse att vänta.
Detta mitt tänkesätt kände också Leopold ganska väl, och därför
blev ingenting av hela det projekterade företaget. Att Leopold et
konsorter därför hata mig — det förundrar mig ingalunda.» Av alla
de tilltänkta medarbetarna var det knappt någon mer än Wallin, som
i det väsentliga delade Tegnérs mening, ehuru även han helt visst
drog sig både för Tegnérs religiösa och för hans politiska frisinne.
Även Franzén kunde ju i åtskilliga punkter sympatisera med Tegnér,
men var alldeles för fridsam och för grund att kunna följa Tegnér
på dennes djärva flykt. Och Geijer var ju nästan i allt Tegnérs
antipod: »I fall Geijer säger, att jag skrivit mitt tal vid bålen, så är ju
detta ett beröm, ty skall man dricka något, när man skriver, så är
det ju bättre att få sin inspiration av punsch än av vigvatten.»
[1] Samma tankar, delvis med samma ord, hade Tegnér kort förut, i juni 1817, yttrat
i brev till Hagberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0653.html
