Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattväktarerop mitt på dagen. Men i dem fanns dock något
gemensamt, en världsåskådning och en personlighet, som trots
motsägelserna var enhetlig, och hans epigrammatiskt formade satser verkade
därför rent fascinerande, emedan de så helt voro fyllda av
ögonblickets stämning.
På recensionerna svarade Tegnér trots uppmaningar icke, och han spillde ej
bort sin kraft på en polemik, vars småskurenhet han nyss ogillat. Skall
galenskapen — skrev han till en vän — »på något verksamt sätt motarbetas, så måste
det ske genom helt annat än onyttiga tidningsbataljer, som den ena dagen föder
och den andra begraver. Är det icke sant, att recensionerna till större delen äro
glömda, ehuru talet läses ännu?» Men när han slog till, så kändes det. Offret
blev Hammarsköld, till vilken han alltid, särskilt efter Nore-kritiken, haft ett horn
i sidan. 1819 utgav Hammarsköld, trots varningar, en grekisk grammatika. Hans
kunskaper i grekiska voro bristfälliga, och grammatikan blev, som även hans
vänner erkände, mycket underhaltig. I Stockholms-Posten skrev då Tegnér en
mördande, ehuru i det hela saklig kritik, vilken av Hammarsköld besvarades på ett
föga lyckligt sätt — även Palmblad medgav, att den gode vännen kunnat vara
»mindre ovettig». Så kom dråpslaget: Tegnérs Svar på hr L. Hammarskölds
Historisk-critiska förklaring (1820). Den tyckes hava väckt ett oerhört uppseende,
och till Hammarsköld skrev Palmblad: »Ja, recensenten i Stockholmsposten var
både hätsk, bitter och kvick, och det värsta var, att han på så många ställen
haft rätt.» Omdömet är riktigt, även vad hätskheten beträffar; repliken är hållen
i samma ton som Leopolds artiklar mot Thorild, ehuru den är betydligt kvickare,
och Tegnér kunde, när han ville, föra en kritikens Herkulesklubba. Dock kunde
man både för Tegnérs och Hammarskölds skull hava önskat, att den varit oskriven.
För Hammarskölds, ty mer än något annat skadade Tegnérs svar en man, som
dock hade många förtjänster, men som nu för samtid och eftervärld stämplades
såsom en komplett odugling — så kraftigt verkade Tegnérs inlägg. För Tegnérs
skull, ty svaret är både orättfärdigt och i tonen mera publicistiskt smädligt, än
som anstod en Tegnér. Å den andra sidan kan man både förstå och ursäkta
Tegnérs uppretade sinnesstämning. Just vid denna tid hade Hammarsköld gjort
sig förtjänt av en upptuktelse, ty i början av 1819 hade han utgivit en nidskrift:
hans mot Wallmark riktade Allmänna Journalistens hederskrans, som Tegnér icke
oriktigt i ett brev betecknade som »ett prov på den allra fäaktigaste råhet, som
någonsin varit i svenskt tryck». Under samma år utgav han andra delen av Svenska
vitterheten, där han karakteriserade Tegnérs diktning i ännu skarpare ord, än
som nyss förut använts i Swensk Literatur-Tidning. Att Tegnér verkligen tog
humör och betraktade Hammarsköld såsom ett litteraturens skadedjur, var därför
ursäktligt. Detta inlägg blev emellertid hans nästan enda rent polemiska, och Markalls
Sömnlösa nätter, som kom ut i maj 1820, tog han ganska gemytligt. På
midsommardagen samma år höll han dock ett nytt tal, som i viss mån är riktat
mot den nya skolan och som kan anses såsom en fortsättning på hans jubeltal,
ehuru i tonen vida mindre polemiskt. I ett nyss citerat brev hade han yttrat:
»Jag har genom min litterära trosbekännelse ställt mig ensam och bar på alla
allierade, och som sådan får jag väl också försöka att stå, men ingalunda som
polemiserande renommist, utan som självständig diktare; icke med avisgnabb, utan
med levande sång vill jag kämpa efter förmåga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
