Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrivit klarare än Schelling?» Den frågan torde Tegnér hava besvarat på ett
annat sätt än Palmblad, och denne lyckades knappast heller att vederlägga en
annan huvudpunkt i talet: Tegnérs kritik av schellingianernas försök att filosofiskt
bevisa kristendomen. Kristendomen — skrev Palmblad — »behöver intet stöd av
spekulationen, men månne det verkligen skadar den sanna religionen, att den
överensstämmer med förnuftet?» Tegnér hade förklarat religionen vara en ensak för
känsla och tro. »Har då den himmelske fadern givit människan förnuftet, för det
att hon skulle mörda det? Eller är icke förnuftet även en himmelsk gåva?» En
annan anmärkning var bättre funnen. Tegnér hade slutat med ett hänfört
försvar för friheten, och han hade där yttrat, att om »dagen grånar för det gamla
Europa», så gick solen upp för ett lyckligare land i väster d. v. s. i Amerika.
Men i Amerika — svarade Palmblad — härskade »enligt de trovärdigaste
uppgifter den yttersta liknöjdhet för alla snillets bedrifter, den yttersta förstockning i
alla andliga ting. Nordamerikanska fristaterna äro blomman och den vackraste
frukten av det adertonde århundradet, liksom dess stiftare Franklin, enligt
recensentens tanke, var den allsidigaste representanten av detta ensidiga tidevarv.»
Palmblad nöjde sig emellertid ej med att svara, utan begagnade tillfället att giva
en karakteristik av Tegnérs eget skaldskap. I sin oerhörda, polemiska orättvisa
torde den dock innehålla ett korn av sanning och visar i varje fall motsatsen
mellan Tegnérs diktning och nyromantikens: »Herr Tegnér är fintlig i
uppfinningen av lysande och färgrika bilder, sinnrik i antiteser, energisk i uttrycket.
Därför lyckas han bäst, där han kan använda naturmålningar och vissa dånande
kraftuttryck. Däremot har människosjälens innersta blivit honom förborgat. Hans
skaldeåder rinner icke från hjärtat utan från hjärnan, som lyckligtvis ännu är en
förrådskammare på allehanda poetisk grannlåt. Hans kalla praktstycken hava
därför ingenting, som träffar hjärtat, ehuru de stundom kunna förvåna inbillningen
och angenämt gunga fantasien genom sina luftiga rymder. Hans skaldekonst
liknar ett av solen bestrålat isberg vid nordpolen, vars färgprakt man så länge
beundrar, tills — man fryser.»
Tegnér hade således både från höger och från vänster fått en
mycket skarp kritik. Det hindrade emellertid icke, att han fick den
stora allmänheten på sin sida. Ty han hade dock uttalat idéer, som
lågo i tiden. Den eftergustavianska litteraturriktningen var faktiskt
död, och de sympatier, som mött den nya skolan, berodde till en
väsentlig del på ledsnaden vid den gamla. Men denna nya skola var
heller icke rätt populär. Det metafysiska grumlet stötte onekligen
publiken tillbaka, och de estetiska idéer, för vilka skolan kämpade,
hade ännu icke avsatt sig i några fullt mogna frukter. Så uppträdde
Tegnér, och nu först fick den nya skolan en verkligt fruktansvärd
fiende, som med makten av sin medryckande diktion, både på vers
och prosa, sin klarhet och sin spelande kvickhet vann opinionen för
sig. Hans program var kanske ej rätt klart för honom själv, ty med
sitt lättrörda temperament växlade Tegnér ofta både stämningar och
åsikter — kunde såsom i Nyåret 1816 se Jesuitism och despotism
vinna herraväldet och i jubeltalet förklara, att han ej älskade dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
