Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han upplevat det av Tegnér skildrade äventyret, är alldeles okänt. En tradition
fanns verkligen om en fröken Anna Kristina Roos, som under Karl XII:s krig
skall hava klätt sig i manskläder och tjänat som soldat. Men denna tradition, som
Tegnér möjligen hört, förmäler intet om någon kärlekshistoria. Förmodligen är
denna fritt uppfunnen eller kanske rättare: hela denna berättelse om älskarinnan,
som förkläder sig till man och faller för älskarens hand, är lånad från
Ossiandikten Oithona, varjämte den nog fått några drag från The corsair och Lara;
bakom avslutningen ligger alldeles tydligt Schillers Ritter Toggenburg. Ramen
har Tegnér fått från Franzéns Den gamle knekten. Dennes dikt trycktes först,
1793, i Stockholmsposten, men omarbetades sedan nästan fullständigt och
publicerades i detta nya skick i Skaldestycken 1810. Det var denna version, som
Tegnér tog till utgångspunkt. Den gamle knekten, som i diktens första form
kämpat med i Gustav III:s ryska krig, har i den senare omarbetningen blivit en
karolin, »den ende än på jorden, som sett kung Karl». När han nämnde namnet,
lyfte han på hatten, och Franzén får här ett tillfälle att karakterisera konungen
och den karolinska tiden. Det var detta, som gav Karl XII:s-beundraren Tegnér
uppslaget. Själva den händelse, som den gamle knekten berättar, företer
däremot ingen likhet med berättelsen i Axel, och Tegnérs karakteristik av den
karolinska tiden är vida överlägsen Franzéns. Den var »glad som samvetsfriden och
modig såsom segern är», och den gamle karolinen säges äga två klenoder:
»sin bibel och sin gamla klinga med Karl den tolftes namn uppå» — i få ord
just grunddragen hos vår stormaktstid. I den följande berättelsen slår dock
skildringen av karolinerna över i chauvinistiskt skryt, liksom förut i Krigssången.
Tegnér, som samtidigt skrev på Frithiofs saga, studerade de gamla Kämpadaterna,
och hans karoliner ha med anledning härav fått en väl stor frändskap med
forntidens vikingar. Henry Olsson har riktigt framhållit likheten mellan Vikingabalk
i Frithiofs saga och den »lag», som enligt Tegnér skulle hava gällt för Karl XII:s
drabanter: en fick vika först för sju, och då endast med bröstet vänt mot fienden,
samt, aldra mest fantastiskt: ingen fick gifta sig, förrän konungen själv tagit en
brud. På detta besynnerliga lagbud är emellertid konflikten byggd. Axel skickas
från Bender som kurir till Sverige, blir i Ukraina överfallen, men räddas, nästan
död, av en underskön ryska, Maria, kan emellertid på grund av sin ed ej gifta
sig med henne, utan fortsätter, sedan han helats från sina sår, sin kurirfärd, dock
i förhoppning att bliva löst från sin ed — hur Tegnér tänkt sig detta, är ej rätt
klart. Maria, som förgäves väntar Axel, tror, att en annan kvinna vunnit hans
hjärta, klär sig i karlkläder och följer såsom krigare en rysk mordbrännarflotta
till Sverige, det kommer till en strid mellan ryssar och svenskar, vilka anföras av
Axel, i slaget stupar Maria, och bland de slagna igenkänner Axel sin brud; hon
dör och han blir vansinnig av sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
