Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudstadens bredare lager, och i konsistoriets förfarande mot honom kan man
knappt se någon förföljelse. Ignell fortsatte också oförtrutet sin verksamhet och
utgav en mängd skrifter, i vilka han förfäktade sina åsikter.
Andra trädde — med mindre lärdom och mindre värdighet — i hans
fotspår, så en aktningsvärd, men som det synes något besynnerlig skolman, rektor
Johan Niclas Cramér i Visby, vilken väl varit prästvigd, men aldrig innehaft
prästerlig beställning. 1858 avsade han sig emellertid prästämbetet och utgav
året därpå Afskedet från kyrkan eller en fritänkares strödda anteckningar och
betraktelser under läsning af bibeln. Cramér hade varken Ignells lärdom eller
hans värdiga framställning, och hans bibelkritik blev därför ganska vulgär: för
den tidens s. k. »fritänkare» är han emellertid en ganska representativ typ. Några
trappsteg lägre ned stod Nils Lilja, som börjat såsom skald och botaniker, men
sedan blev klockare och såsom sådan ett slags teolog. 1858 utgav han
Menniskan, hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse, som tydligen fick en
mycket stor läsekrets, enär boken utgick i icke mindre än fem upplagor. Arbetet
är visserligen dedicerat till »min vän och själafrände stadskomministern m. m.
herr N. Ignell, den frisinnade forskaren i kulturens och kristendomens annaler»,
men Liljas bildningsgrad är en annan än Ignells, och även hans ståndpunkt.
Stilen är svulstig och svamlande, och Liljas religionshistoriska vetande är det
minsta möjliga. Solen var människans första gud, men då »man ej längre fann
sig belåten med solen», skapade man sig en personlig gud eller flera gudar; så
fick man präster, och »det fanns alltid någon slug man, någon mer fördomsfri
än de andra, någon, som hade lust att bemäktiga sig ett övervälde» och som
därför ordnade gudaläran och ceremonierna. Så kunde det hända, att någon mäktig
man »förklarade sig själv som en gud och mitt för prästernas näsa borttog för
sin egen räkning både tempelskatten och offermaten» — detta är ju 1700-talets
enkla syn på de religiösa fenomenen, och det är onekligen av ett visst intresse
att finna, att dylika lärdomsalster nu slogo an på de obildade klasser, för vilka
de voro avsedda. Det allt starkare religiösa intresset omkring 1860 visar sig ock
i några översättningar, som nu kommo ut, så Renans Jesu lefnad (1863, med
ett företal av Ignell, i vilket denne skarpt polemiserar mot författaren), den
amerikanske unitarien Parkers skrifter, vilka för Strindberg och hans generation hade
en stor betydelse, och över huvud får man det intrycket, att de teologiska
fakulteterna vid denna tid väl blivit betydligt konservativare än förut, men att
stämningen inom lekmannakretsar samtidigt snarare vänt sig mot ortodoxien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
