Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Romanen börjar med en — för övrigt ypperlig — skildring av aftonen före ett
slag. Romanens fingerade utgivare befinner sig vid en vakteld tillsammans med
löjtnant Axel Sigfridsson, och denne börjar att för kamraten berätta sin
levnadshistoria. Det är denna, som är romanens innehåll. Men den är för det första
alldeles för läng för ett dylikt aftonsamtal, och för det andra har den alls ej
karaktären av ett muntligt meddelande, utan verkar i stället såsom memoarer, funna
bland den avlidne Sigfridssons papper — denna form var ju, jämte breven, den
vanligaste för 1700-talets romaner. Frånser man emellertid dylika brister, är Axel
Sigfridsson, litteraturhistoriskt sett, ett högst betydande arbete. Det stora
mönstret för brytningstiden mellan de tvenne århundradena var Goethes Wilhelm Meister.
Redan 1804 hade boken fallit i Livijns händer, och till Hammarsköld skrev han
då: »Jag har nu läst den yppersta skrift, som hittills sett ljuset, en författare, som
på en gång tilltalar förnuftet, smaken och känslan, i det han upplyser mitt
förstånd, renar min smak och sätter mina känslor i rörelse.» Trots sin förtjusning
förstod han dock lika litet som de övriga Stürmer und Dränger, att Wilhelm
Meister i själva verket var riktad mot Goethes tidigare ideal: Werther, som
Livijn året förut läst med samma förtjusning. I Wilhelm Meister vill Goethe just
visa upp, huru hjälten befriar sig ur det osunda fantasiliv, i vilket Werther gått
under, och höjer sig till en fri och ädel humanitet. Emellertid blev Wilhelm
Meister förebilden för en hel följd av romaner, som under denna tid sågo dagen.
Novalis’ Heinrich von Ofterdingen är snarast en nyromantisk stridsskrift mot
Wilhelm Meister; romanens hjälte fördjupar sig allt längre och längre in i fantasiens
rike, till dess att slutligen skrankorna mellan dikt och verklighet falla. Jean Paul
däremot sökte verkligen att höja sig till Goethes humanitetsideal, och hans roman
Titan är ett försök därtill, ehuru hans kraft icke räckte till att utföra tanken; i
grunden kom han att stå kvar på Sturm und Drangs ståndpunkt. Detsamma
gäller i ännu högre grad Livijns roman; den är tydligen skriven under intryck
från Wilhelm Meister och Titan, isynnerhet från den sista, vill liksom dessa
skildra ett helt levnadslopp, en bildningshistoria, som visar, huru en individ
genom sin naturell och de levnadsförhållanden, i vilka han råkar, utvecklas i en
viss riktning. Det är således en karaktärsroman i motsats mot de föregående
äventyrsromanerna — den första på svenska, ty Rålambs Kermaleck (III, s. 506)
var endast en bifigur. Hjälten, Axel Sigfridsson, är en äkta Sturm und
Drang-gestalt. Han är det redan genom sin börd, ty han känner varken sin far eller
sin mor, och det antydes, att han är naturlig son till någon hög herre, som utan
att giva sig tillkänna bekostat hans uppfostran. Redan genom denna börd
befinner han sig i en skev ställning till samhället, som ock stöter hans sjudande
natur tillbaka. Han har, då vi först möta honom, en manligt stolt världsåskådning,
förenad med ett människoförakt, som icke är spelat, och en dysterhet, bakom
vilken vi ana ett livs krossade illusioner — vilka få vi aldrig veta. Denna
hemlighetsfullhet och detta människoförakt erinra ju om Byrons hjältar, vilkas anor
också gå tillbaka till Sturm und Drang. Mortensen har förträffligt karakteriserat
Axel Sigfridsson såsom »vår enda representant för de efter-Wertherska
romanernas hjältar». Dessa, Obermann, René m. fl., äro på samma gång överlägset
begåvade och livströtta, och de draga sig därför undan det samhälle, som ej längre
intresserar dem. Det ligger något demoniskt och titaniskt över dessa gestalter,
och »det är till dessa svärmare, vilka genomlevat alla revolutionens stämningar,
vilka sölat sig i orgier, hetsat sig vid spelborden, svärtat sig i krutröken, som
även Axel Sigfridsson hör... Deras världssmärta är lugn och kall som en utbränd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
