Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vulkan.» Romanen skall nu lyfta slöjan från hjältens hemlighetsfulla förflutna.
Livijn kom dock aldrig längre än till början. På en marknad hade Axel
Sigfridsson träffat en ung kvinna, Victoria, vilken liksom han själv också kommit på
kant med samhället, en ädel, viljekraftig och på samma gång kvinnlig natur, och
i henne hade han förälskat sig. Ehuru också hon fattat böjelse för honom, hade
hon dock visat honom tillbaka — varför hade han ej rätt kunnat förstå. Men en
kväll hade de kommit till ett lantligt värdshus. »Månen spridde ett svagt sken
i en strax utanför huset forsande å, vi ställde oss i fönstret, vi njöto med
förtjusning den härliga naturen, vi talade om strömmens ilande fart, vi talade om våra
stundande öden; snart vilade vi mun emot mun, snart — — Härlig är natten.
Dess stjärnmantel betäcker både vad som upprinner och vad som går neder. I
nattens omätliga rike ligger ett tempel, på vars altar en evig eld lågar. Av denna
eld lånar månen sitt sken och stjärnorna sina tindrande blickar. Templet är
ägnat åt kärleken, och det är kärlekens eld, som lågar på altaret. Men elden
näres ej av offer och rökverk, utan då tvenne älskande under varma suckar
omfamna varandra, då flammar elden upp och dess lågor virvla sig mot rymden...
Då natten var försvunnen och solen rann upp, vände sig Victoria ifrån henne med
ögonen badande i tårar och dolde sina blickar för det klara ljuset, varemot jag
hälsade detsamma med en slags rasvild glädje. Jag förstod nu mycket, som jag
ej förut anat. Hade naturen förut förefallit mig såsom en omätlig blomma, så
föreföll däremot jag mig själv såsom en fjäril, vilken nedträngt till blommans
botten och ur hennes kalk läppjat liv och anda... Den förflutna natten hade förenat
mig och Victoria, och vi voro för alltid förenade. Sedan vi tillbragt en lång tid,
var och en särskilt fördjupad i sina egna föreställningar, så avbröt hon äntligen
tystnaden: Mitt hjärta, sade hon, bedrog mig ej, då det tillviskade mig, att jag
skulle bliva ett offer för denna vår kärlek. Detta har nu skett och förr, än jag
själv kunde misstänka det. Jag ursäktar dig, ty våra känslor bemäktigade sig
vårt förnuft. För mig är numera allt förlorat, och likväl gör jag dig ingen
förebråelse, ty jag förtjänar den lika så väl som du. Men då numera endast det
närvarande återstår oss, så är det även billigt, att vi med sansade känslor njuta därav
varje ögonblick, och njuta det så, som vore det det sista... Efter denna händelse
voro vi närmare förenade. Vi umgingos snart med samma öppna tillgivenhet,
som bör råda emellan tvenne makar. Detta voro vi även inför den allvetandes
ögon, och jag underlät ej att för henne omtala, det ett av världens äldsta och
oskyldigaste folk erkänner i sina lagar ett så beskaffat äktenskap, som det vi ingått.»
Efter ytterligare några sidor slutar det fragment av romanen, som
Livijn hann nedskriva. Av den tillämnade fortsättningen kunna vi
med stöd av den kortfattade planen endast få några konturer. Det
är tydligt, att Axel Sigfridsson för en annan kvinna överger Victoria,
som dör av ett krossat hjärta. Liksom Wilhelm Meister vill även
Livijns hjälte bliva skådespelare, och liksom denne kommer han till
ett adligt slott. Redan förut har han sökt döva sitt livs smärtsamma
minnen genom att deltaga i det »franska kriget», sedan har han
vistats på resor, men själens jämvikt har han ej kunnat återställa, och
då han vid romanens början berättar sin historia, känner han, att
han står inför dess sista kapitel, att han skall stupa i det kommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
