- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken /
138

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Liljeconvaljenstolpe, excellensen Husgafvel, hovpredikanten Bosander. Men
det finnes ett kapitel i boken, som bär upp romanen. Det faller
visserligen alldeles utanför dess ram, är i själva verket icke Nahum
Fredrik Bergströms krönika utan Carl Fredrik Dahlgrens självbiografi.
Det är det ypperliga kapitlet En återblick på min barndom, där han
skildrar skollivet i Linköping. Själva uppslaget är visserligen icke
heller här originellt, utan det har han fått från Samuel Ödmanns
Minnen från hembygden och skolan. Detta uppslag har han emellertid
på ett ypperligt sätt utfört, och hans skolminnen äro därför ett bland
de värdefullaste kulturhistoriska dokument från 1800-talets början, som
vi hava. Som roman är däremot hans Krönika ganska misslyckad,
ty Dahlgren ägde icke någon förmåga varken att komponera en roman
eller att psykologiskt skildra karaktärer, icke ens — trots alla
bizarrerier — någon verklig poetisk fantasi.

Dialogen 1812 om romanen.



En tredje skiftning inom nyromantikens roman möter oss hos Palmblad. Redan
som gosse var han en romanslukare som få och hade i det fallet nog den största
beläsenheten inom det fosforistiska kotteriet. Denna framgår särskilt av hans i
Phosphores för 1812 införda dialog Öfver romanen, ty författarens beläsenhet är
det säkraste resultat, man kan draga av detta samtal, där olika uppfattningar bryta
sig mot varandra. Interlokutörerna, som äro gestalter ur Palmblads samtidigt
författade roman, företräda nämligen olika åsikter. De mest motsatta äro greve
August och överste Edvard, den senare en utilist med 1700-talets uppfattning, den
förre en romantiker, som väl i det hela torde vara ett språkrör för Palmblad
själv; de övriga: grevinnan Castania, Carl och Mathilda giva oss olika
avskuggningar av den romantiska smaken. Man använder — säger grevinnan Castania
— så gärna ordet romantiskt. Men varuti består egentligen det romantiska? Det
består — svarar greve August — »i föreningen av religions- och
kärleks-entusiasmen». Sitt uttryck fick denna i medeltidens epos. »Småningom utbyttes den
versifierade dräkten mot prosans ledigare klädnad, men så länge romanen (som
nu bekom detta särskilda namn) var den romantiska hjältesagans äkta son,
behöll han sin ursprungliga natur av romantiskt epos eller, utan konstord, av
en underbar berättelse» — som vi strax skola se, sökte Palmblad själv skriva
romaner, på vilka denna definition träffade in. Fullt konsekvent tillämpas likväl
icke denna teori i den revy av romaner, som därefter följer. 1600-talets roman
var politisk, 1700-talets moralisk, »Rousseau var den förste, som av instinkt
återfann romanens gemenskap med poesien», men den store förnyaren var Goethe:
»de få goda romaner, vi nu äga, härleda sig från Goethe och hans efterföljare».
För 1700-talets så betydande franska och engelska romandiktning ha de
samtalande visserligen erkännande, men ej någon större beundran. Carl sätter —
egendomligt nog — i främsta rummet bland franska böcker sådana, »varuti den
mest fräcka och brännande lättsinnighet lånat diktens slöja», såsom chevalier
Faublas och dylika. Detta omdöme får väl stå för hans egen räkning, men även
greve August förklarar sig vara en beundrare av Voltaires romaner, under det att
han utan någon entusiasm går förbi Marivaux, Prévost, Le Sage och Diderot.
Rousseaus La nouvelle Héloïse får naturligtvis en skyldig honnör, men »St. Preux
spelar här och där en nästan ömkvärd roll», och »planen är också tämligen oredig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free