Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och något för uttänjd». Av de franska romanerna är det blott en, som
obetingat prisas: Mad. de Staëls Corinne. Jag kan ej neka — säger greve August
— »att jag skattar den högst bland alla jag känner».[1] De engelska romanerna
under 1700-talet går greve August »med en kort hälsning» förbi, romaner av
Richardson, Fielding, Goldsmith m. fl., och Smollett och Sterne nämnas ej alls;
Carl finner de engelska romanerna »så oändligt ledsamma», grevinnan Castania
anser dem »för långsträckta, tröga och entoniga», och greve August tillfogar:
»Samtalen äro ändlösa, konvenansen alltför stel och det hela merendels fjättrat i
brevform.» Däremot är hela sällskapet ense om att prisa Mörks romaner —
tydligen av patriotiska skäl och emedan man räknade honom till den för-dalinska
tiden. Greve August förklarar, »att dessa våra mormödrars gunstlingsböcker ännu
äro de enda svenska romaner, i vilka man förmår upptäcka poetisk anda», och
däri instämmer Mathilda. Den stora romanen är likväl den tyska — visserligen
icke romaner av Lafontaine, Kotzebue, Spiess och dylika — men av Goethe,
Fr. Schlegel, Novalis, Jean Paul, Fouqué och Heinse. Av dessa stå likväl de rent
nyromantiska författarna kotteriets hjärtan närmast. Då utilisten Edvard framhåller,
att han aldrig hunnit längre än hundra sidor i Jean Pauls romaner, medger
greve August, att dennes manér i början förefaller hårt, och även han hade stött
sig på hans stil och hans omständlighet, men å den andra sidan är han en av
världens största humorister, och hans Titan innehåller »en fullständig symbolik
av hela vår jordiska pilgrimsfärd». Också på tal om Goethe gör man vissa
reservationer. Castania är icke obetingat förtjust i Wilhelm Meister: »Vad var
Wilhelm, innan de (läroåren) begynte? En fantastisk gosse, som slutligen upphör att
vara det utan att vara bättre eller lyckligare. Poesien står beständigt i bakgrunden
och dukar beständigt under, författaren låter utan misskund de idealiska personerna,
Mignon och harpspelaren, förgås, men de prosaiska, Jarno, Therese och abbéen,
leva och tyckas litet sakna dem.» August medger, att dessa anmärkningar äro
befogade, men det sköna måste i livet gå under för att kunna leva i dikten. Mig
synes dock — anmärker ärkeromantikern Carl — »att Heinrich von Ofterdingen,
som väcktes av samma trollstav (som Goethes roman Die Wahlverwandtschaften),
skulle fulländad hava fördunklat alla romaner på jordklotet». Ni har rätt —
svarar August: »Den enda hos Goethe övriga dissonansen upplöses här i
religionens grundton» — och så följer en entusiastisk hyllning åt den nyromantiska
romanen. T. o. m. Friedrich Schlegels usla och osedliga Lucinde försvaras, och
det är ganska intressant att se, huru fosforisterna vid denna tid av nyromantisk
renlärighet försvara en moral, som de sedermera fördömde. Konsten — säger
August — »är efter min övertygelse aldrig oanständig, aldrig okysk, varje föremål,
varpå hon lägger sin hand, blir helgat... Jag älskar ganska mycket denna
roman, som i sanning kunde kallas kärlekens filosofi.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
