Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorgefesten vanligen övergick i ett hejdundrande kalas. Vi kastade oss
— heter det i beskrivningen på kommissarien Holmstrands
begravning — »över anrättningen som glupande ulvar... Efter sexan
inburos stora bålar, vilka säkerligen tömdes, ty av vad sedermera
skedde, minnes jag icke mer, än att, när vi skulle gå och en var
tagit sin beskärda del av den stora högen saffranskringlor, som lågo
uppstaplade på ett bord vid dörren till farstun, ingen kringla fanns
övrig åt mig. Men då jag kastade ögonen omkring mig, upptäckte
jag tvenne sådana, hängande vid hovpredikantens arm. Som jag
ansåg detta alldeles för mycket, isynnerhet för en så dålig talare, så
ryckte jag helt ogenerat den ena kringlan från honom.»
De kulturbilder, som dock fastast inpräglat sig i läsarens minne,
äro de från skolan och den resande teatertruppen. Ett så gott lynne
som det, vilket kommer fram i dessa berättelser, får man leta efter
i vår litteratur, och Blanche har här skapat en verkligt klassisk
gestalt, Kalle Utter, som även vida större författare skulle vara stolta
över att få räkna såsom sin. Men han har även många andra typer
i sitt galleri, Jonas Dugge, Thure Bäck, månglerskan madam Holm,
gubben Mallén, den vandrande boklådan m. fl. För dylika typer hade
Blanche öga, även om han aldrig kunde skildra ett själsliv.
Intrycken från hans ungdomsstudier i de då så populära rövarromanerna
hava likväl ej helt utplånats ens i dessa verklighetsbilder. Flera äro
mycket sentimentala, han har fortfarande Sturm und Drang-tidens
uppfattning av moralen hos den högre samhällsklassen, och han
behandlar alltjämt med förkärlek brottmålshistorier o. d. Romantikern lever
kvar hos honom, och han har ett behov att omdana verkligheten i
mera romantisk riktning. Ett gott exempel härpå har man i En
hertiginna i Upsala. Vid universitetet fanns en språklärare de Béthune,
som avled 1822. Enligt Blanche var han den siste hertigen av Sully,
som under revolutionen emigrerat och dolt sin höga rang. Vid sin
död efterlämnade han en dotter, som hennes höga släktingar ville
föra tillbaka till Frankrike. Men hon vägrade och gifte sig i stället
med en ung svensk präst, som hon lärt sig älska. Allt detta är idel
fantasi. I verkligheten var språkläraren en f. d. betjänt, alls icke
någon hertig, han dog ogift och efterlämnade ingen dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
