Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handeln — bröt hon upp; av breven att döma tyckes hon endast
hava tänkt på ett relativt kortvarigt uppehåll i Schweiz, men resan
kom att utsträckas till Italien, Palestina, Turkiet och Grekland samt
drog om i mer än fem år. Det var under denna resa hon skrev det
arbete, som måhända är hennes förnämsta: Lifvet i gamla verlden,
som i tre band utgavs i860—1862. Här komma hennes stora egen-
skaper som författarinna fram: hennes konst att berätta, enkelt, na-
turligt och åskådligt, hennes älskvärdhet, hennes vetgirighet, hennes
religiositet, hennes förmåga att uppfatta och skildra natur och folkliv.
Hon var ingen vanlig hotellresande, hon skaffade sig bekantskaper
både med intelligensens spetsar och med folket, hon besökte fabriker,
välgörenhetsstiftelser, kloster, frikyrkomöten m. m. ■— överallt med
en vaken, fördomsfri blick, och trots sina bräckliga kroppskrafter
skydde hon inga mödor. I början av augusti bodde hon i en liten
bergshydda. Min värdinna — skriver hon — »har i dag mycket att
göra, ty hon rustar i ordning matsäck för hela familjen, som i morgon
begiver sig till årsmötet för den fria kyrkan i högdalarna, vilket i år
blir vid La Lacherette, en högslätt emellan Chateau d’Oex’s, Rouge-
monts och Ormonts dalar. Den ligger två dryga lieues härifrån upp
i bergen.» Dagen därpå fortsätter dagboken: »Ännu klockan fyra
på morgonen var det mulet och småregnade, men klockan fem bör-
jade molnen att sjunka och solen svagt belysa bergspetsarna. Det
ville säga: dagen blir vacker. Hela huset var redan i rörelse; man
rustade sig till mötet. Klockan 6 vandrar jag av på vägen dit, åt-
följd av husets tjänarinna, en duktig och bastant Julie, som bär min
lilla nattsäck. . . Vandringen är härlig i den friska morgonluften un-
der den klarnande skyn. Molnen fly över bergstopparna eller sjunka
i bergsklyftorna, och jag hjälper dem med mina blickar. Här och
där ser man folk komma ur hyddorna i dalen och begiva sig på vägen
till mötet. Jag känner mig gå som på vingar. Men nu kommer ’la
montée’. Uff! Den är skarp och sker ej utan pustande och besvär.
Min tjocka Julie pustar så under bördan av min lilla nattsäck, att det
går mig till hjärtat. Jag erfar med någon förundran, att den stackars
flickan har svagt bröst. Jag skyndar då att taga några små ting ur
nattsäcken och lämnar dem kvar i posthuset, vilket vi just gå förbi
och där •— i förbigående sagt — postmästaren är en bondgumma,
som väl och klokt förestår ämbetet efter sin mans död. Med lätta
händer och hjärtan vandra vi därefter framåt och uppåt, ständigt klätt-
rande bland stenarna och blott en och annan gång hugsvalade med ett
litet stycke god väg. På ena sidan om stigen är bråddjupet och i dess
djup en bergström; på den andra en lodrätt uppstigande bergvägg, här
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
