Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap . . . och sedan låta världen säga, vad den behagar.» Därefter förlorar han
målet, men »med ögat tycktes den gamle likasom vinka till sig Axel, och dä
denne kom, tog han synbart efter hans hand, slöt den ännu en gång tillika med
Amalias i sina, som nästan redan voro kalla, rörde litet på läpparna, likasom till
en kort bön, gjorde sedan en hastig
tycka, att Axel och Amalia borde
hava respekterat den gamles sista
önskan, som onekligen var mycket
förståndig. Men därtill voro de för
ädla. Strax efter begravningen reste
Axel tillbaka till Stockholm, och Ama-
lia fick den hemlighetsfulla feber, som
på några månader ändade hennes liv.
Den slutsats, som friherrinnan Knor-
ring drar av sin roman, är således
äktenskapets oupplöslighet, ehuru pre-
misserna äro sådana, att motsatsen
förefaller vara den enda rimliga.
Denna logiska saltomortal återfinnes
emellertid i nästan alla hennes roma-
ner. De handla — såsom Böök fram-
håller — »om striden mellan plikten
och böjelsen, och skalar man bort
det romaneska, det ytligt hopfanti-
serade i hennes skildringar, så har
man som psykologisk kärnpunkt all-
tid framställningen av en förbjuden
kärlek, som i förnuftets, pliktens och
religionens namn bekämpas och kvä-
ves». Varifrån hon, litterärt sett, fått
uppslaget, är lätt att se — från La
nouvelle Héloïse, som också fram-
träder såsom ett inläggför äktenska-
pets helgd och oupplöslighet, ehuru
rörelse och — det var slut». Man kunde ju
:. ’.:3.
. ■ ’
if /
J
Sophie von Knorring.
Litografi efter teckning av Fredrika Bremer. Illustrerad
tidning. 1865.
Rousseaus känsla hela tiden pläderar för motsatsen. Slutsatsen stämmer likväl
med friherrinnan von Knorrings egen naturell. Hon var konservativ, höll på det
konventionella, och hade societetsdamens skräck för allt, som stötte god ton. Hit
hörde då ännu en skilsmässa. Hon hade heller aldrig känt den stora lidelsen.
»Obetydlig kurtis, dock någon» ingick väl i hennes fordringar på livet. Men denna
fick icke ta sådana former, att det blev någon skandal, och hennes hjältinnor äro
därför moraliskt fullt korrekta, även därför att en skilsmässa stred mot författa-
rinnans konventionella religiositet. Någon egentlig strid mellan plikten och bö-
jelsen förekommer därför icke i Cousinerna, ty böjelsen stiger aldrig till lidelse
och behärskas ständigt av plikten. Amalia är måhända lika moralisk som Hé-
loïse, men den stora lidelse, som fyllt Rousseaus hjältinna, har hon aldrig känt.
Till en stor psykologisk roman räckte fru von Knorrings krafter
ej till. Själva huvudhandlingen är tämligen banal, och hennes hjälte
imponerar icke längre på vår tid; i våra ögon har den killespelande
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
