Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
valsören snarare en ofrivillig komik. Likväl finnes det ett parti i
Cousinerna, som hör till det bästa i denna tids romanlitteratur. Det
är tämligen stort, över hundra sidor, och i detta finna vi friherrin-
nans verkliga begåvning såsom författarinna. Kort före bröllopet, in-
nan ännu den förföriske Axel uppenbarat sig, kommer Amalias kusin
Bertha till Ulfsborg, och i stället för att gå till sängs sitta de bägge
flickorna uppe under större delen av natten och prata. För kusinen
redogör Amalia för alla sina »amourer», och denna redogörelse är
kvick, skälmsk, graciös, förträffligt passande i en ung flickas mun.
Det hela gör intryck av ett stycke självbiografi, av reminiscenser
från författarinnans egna flickdagar, och de uppvaktande kavaljererna
äro alla skildrade så, som de måste hava tett sig för en ingénue. Den
förste, den unge informatorn, herr Werner, uppenbarar sig, innan
Amalia ännu gått och läst. Hon hade väntat en pedant, som för-
lägen satt på yttersta kanten av stolen, med gult hår och ljusblå
kläder, men i stället kom »en ung, elegant studiosus med lyror på
kragen, svarta blixtrande ögon, yvigt hår och nutidens tämligen lediga
Uppsalatournure». Så börjar mellan båda ett litet oskyldigt, förträff-
ligt skildrat svärmeri, allt inom fullt moraliska gränser: »Om han va-
rit Saint-Preux, så hade jag troligen blivit Julie; nu åter voro vi
tvenne vestaler, som tillsammans vårdade elden på oskuldens altare.»
Emellertid märkte fru von Löwenstern, huru sakerna stodo, och herr
Werner fick resa tillbaka till Uppsala. Därmed slutade den idyllen.
Så började Amalia sin nattvardsläsning, och när denna lyckligen un-
danstökats, var hon mogen för den första balen. Den hölls av liv-
grenadjärerna, och intrycket var överväldigande. Balens hjälte var en
husarofficer, baron Örnhjelm: »Hans vackra husaruniform, som för
mig var något alldeles bländande nytt, hans ståtliga figur, hans ledighet
och heroiska blickar ur de svarta, blixtrande ögonen» — allt gjorde
honom till en fullkomlig hjärtekrossare, och det nedlåtande, överlägsna
sätt, på vilket den vane kvinnotjusaren behandlade »lilla fröken»,
imponerade oerhört på denna. Hon hade väl nog skarpsinne att
finna, att han »ofta var étourdi och självkär», men han valsade som
en gud, och »jag egnade honom en varm och livlig känsla, som jag
dock aldrig tillstod, och kanske var jag den enda, som sörjde ho-
nom, då han slutligen, i mars 1827, huvudstupa reste upp till Stock-
holm och några veckor därefter, förmodligen för alltid, från Sverige,
åtföljd av jude- och procentare-vänners och kamraters förbannelser,
kanske även av mången arm kvinnlig varelses, ty jag har sedan hört,
att understundom hade hans levnad varit högst oordentlig. Men i
sällskapslivet var han en verklig Alcibiades» — som man ser äro ba-
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
