Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter, men väl huru de förekomma dem själva?» Som man ser, är det Kants
Kritik der reinen Vernunft, som här fått en paradoxal tillämpning. Men — fort-
sätter Björkegren — du säger, att djuret är ofritt och människan fri. I själva
verket kan man dock säga, att alla så tillvida äro fria, att »ingenting annat driver
dem än de själva; de följa sin vilja, vart och ett i sitt slag, och deras vilja är alltid
lika vidsträckt som deras eget väsende. Men säger du det icke vara frihet att
ej kunna gå utom sin beskaffenhets gebit, då får du tillstå, att ej heller människan
är fri.» Ytterligare påstår du, att människan kan utvecklas, vilket djuret icke kan.
Jag kan ju så till vida medge detta, att människan kan utvecklas till ett annat.
Men frågan är: om till ett bättre? Och är det någon fördel att beständigt kunna
ändra sig utan att i grunden bliva lyckligare eller bättre? Du talar om män-
niskornas dygder! Men huru få eller inga äro dessa mot deras laster? Nämn
mig däremot något djur, som är lastbart. Du kan det icke. För Björkegren
blir därför »djurisk» detsamma som »god» och »mänsklig» detsamma som »ond».
Naturligtvis finnes det djuriska d. v. s. goda människor, men de äro få, och även
hos de djurlika individerna ligger alltid ett frö till människa. Det vimlar visser-
ligen av ämbetsmän, vilka skola göra människorna goda och djuriska. De ha olika
namn; hos oss kallas de präster. Vad dem beträffar, »så har man bland dem
i vår tid alls icke så många djur som fordom. Man ser väl här och där i pro-
vinserna några ädle enskilda, som gå åt detta håll; de äro så kallade fantaster,
vilka omkring sig bilda en cirkel arma, vridna, fårlika varelser.» Och i verklig-
heten åstadkomma dessa just motsatsen av vad de vilja, ty det mesta, som blivit
uträttat på jorden, har visserligen »blivit verkställt genom de gode, ehuru alldeles
icke till själva det godas förkovran, utan det är de onde, som utfört sina saker
och befrämjat sina ändamål genom de gode». Historien — fortsätter han —
»visar, att när ett folk i ett rike hunnit höjden av sin kultur, nått det yttersta
av bildning, visar det tavlan av de skändligaste seder». Och finnes det på hela
jorden en stat, »som blivit grundlagd av annat än någon varelse, vilken i större
eller mindre mån varit en bov efter den skala för bovaktighet, som moralen upp-
gjort?» Som man ser, hade Björkegren läst sin Rousseau! Men hans kritik
riktar sig icke blott mot människorna, utan når ännu högre upp. Jag vet icke
— frågar han — »om bokstäverna Z, e, v, s förklara något mera än D, e, u, s eller
några andra sådana hieroglyfer. ... Svara mig blott på följande : Det, som vill
hava allt sålunda och på det sättet, som det är, är det dyrkansvärt? Eller om det
vill hava det annorlunda, men icke förmår, icke har kraft därtill, icke kan: är det
då dyrkansvärt? Förmår du fråga något mera?» Det teodicéproblem, som ända
från ungdomen pinat Almquist och som han aldrig lyckades lösa, vänder således
tillbaka i Gudahataren. Såsom problemets lösning skymtar likväl även här den
mystik, i vilken Almquist sökte räddningen. Sedan hans alter ego utslungat dessa
fruktansvärda frågor, fortsätter han: »Om jag kunde finna ett älskvärt, ett dyrkans-
värt! Jag ville nedfalla för det med alla mitt väsendes krafter, jag ville älska,
jag ville förintas av hängivenhet för det, av lust därtill, av evig och oförbrinnelig
eld, av håg för det! Jag ville dö för dess liv, att det måtte leva!» Kan då —
frågar Almquist — denne man kallas en gudahatare? Det förekom mig, som om en
varelse, som rakt och oförfärat gjorde dessa frågor, förtjänade aktning, och »om
denna varelse tillika, jämte en så förvånande stämning, likväl hos sig förenade
barnslig renhjärtenhet, fromhet och trofasthet, utan att anse det ringaste därav
för sin förtjänst, så skulle Gud, mästaren själv, nicka åt honom ur sitt majestät,
öppna sina armar och se in i hans ögon med ett gudomligt leende.»
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
