Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagd icke till 1700-talet utan till Almquists egen tid. Den är för-
tjusande, kvick, graciös, en bland de få av hans skapelser, i vilka
man icke hör »maskineriet gnissla». Den är romantisk genom det
lätta, spirituella fantasispelet, den innehåller några av Almquists allra
bästa realistiska målningar, och samtidigt är den på sätt och vis rik-
tad mot det svärmeri för landsbygden i motsats till staden, vilket
både förut och efteråt kommer fram i Almquists skrifter. Den berör
slutligen också det problem — äktenskapsfrågan — på vilket Alm-
quist alltid grubblat, men gör detta, utan att tendensen får makt över
poesien. Araminta May är således i Almquists diktning en liten
ädelsten med många olika fasetteringar, mot vilka ljuset bryter sig.
Hjälten, son till en förmögen köpman i Stockholm, har av fadern
skickats till prosten Enequist i Grönhamn, och den hemliga avsikten
är, att han i prostgården skall finna en hustru, ty fadern tål ej de
ytliga, bortskämda stockholmsflickorna. Skildringen av prostgården
och prostfamiljen är överdådigt rolig, satirisk, utan att vara överdri-
ven, åskådlig och gjord på kornet. De unga prästdöttrarna vinna ej
den unge stockholmarens hjärta. Den allvarliga Hedda, som läser
Scrivers Själaskatt, är för religiös, docerande och tråkig. Den glada
Karin pinar ut honom med sin sunda »svenskhet» och sin mani att
sjunga folkvisor. Ännu sämre går det honom, när han kommer till
en kommissariefamilj på Ullsättra. Allt är där huslighet och ekonomi
— »ett enda ord av högre tycke hörde jag icke minsta vindkast av.
Ingen skymt av liv och täckhet.» Dessa meddelanden har Fabian —
så heter den unge mannen — nedskrivit i ett brev till en ung kvinn-
lig släkting, Henriette, som uppfostrats i hans fars hus, men till vilken
han förut tydligen ej lagt märke. Hon visar sig emellertid redan
från början vara en ypperlig brevskriverska, kvick, »spydig» och icke
utan ett klädsamt litet koketteri. Bland annat berättar hon för Fa-
bian om en ung dam, miss Araminta May, av engelsk extraktion,
men född i Sverige, som efter Fabians bortresa kommit på besök till
dem, och denne blir tydligen allt mer och mer intresserad av den
unga engelskan. Så ger han resolut Hedda och Karin på båten och
reser tillbaka till Stockholm för att träffa Araminta May. Men —
hon befinnes aldrig hava existerat. Det hela har varit ett litet skämt
av Henriette — något i samma stil med Ninons påhitt i Godolphin
att kläda ut sig till den lantliga Jasmée. Upplösningen blir, att Fabian
sätter sig över faderns motvilja mot stockholmsflickorna och friar till
Henriette, som i Araminta May givit ett självporträtt. Hos henne
fann han, vad han icke funnit hos mamsellerna på landet. Han fann
poesi, och vad han särskilt fäste sig vid, var hennes skälmska koket-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
