Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lämna sig till pris ât en, som hon icke älskar, vilket är en nedrig last.» Det är
ju samma tanke, som Almquist samtidigt framlade i Det går an, men här utan
de mera revolutionära konsekvenser, som han i novellen drog ur satsen. Det
kunde ju förefalla, som om Almquist blott avsett det egentliga folket, inom vil-
ket kvinnan oftast är självförsörjande. Säkerligen hade dock tesen ett mera vitt-
omfattande syfte och avsåg kvinnan inom alla samhällsklasser. Almquist kom
härigenom med ett längre gående yrkande än Fredrika Bremer, som kort förut
hade bragt kvinnofrågan på tal. De stodo ock på en olika ståndpunkt. Fredrika
Bremer fordrade en rättighet för kvinnan: rätten till samma bildning som man-
nen; Almquist framhöll hennes skyldighet: att arbeta och försörja sig själv. Den
förra tänkte egentligen på kvinnan inom de högre stånden, Almquist på kvinnan
i allmänhet, och han avsåg ytterst hennes ställning som gift, under det att Fred-
rika Bremer, för vars väsen erotiken ej låg, företrädesvis avsåg den ogifta
kvinnan.
Den nästa folkskriften var Grimstahamns nybygge (1839), och
här ger han i novellens form en illustration till huvudsatsen i Sven-
ska fattigdomens betydelse. Det är fattigdomen, som sporrar hand-
lingskraften och som av svensken kan göra något stort. Alraquists
ideal är därför icke egentligen Geijers självägande och stolte odal-
bonde, utan nybyggaren, som bryter obygd, som börjar med två
tomma händer, men som genom sin ihärdighet arbetar sig fram till
ett, om ock kargt, oberoende. Mera innehåller ej berättelsen om Jo-
han och Katrina, som av det oländiga Grimstahamn göra ett torp, vil-
ket ger dem nödtorftig bärgning. Från allt bisarreri har Almquist
här hållit sig fri, i viss mån också från romantiska överdrifter. Land-
skapet är oländigt och fattigt, Almquists egen hembygd, som han yp-
perligt skildrar, och språket är naturligt, naturligare än i de flesta
andra arbeten från denna tid. Vi behöva blott läsa början av Johans
frieri till Katrina: »Jag har ingen så elak tjänst på Skånlaholm, och
Jenningens är ett storståtligt folk att tjäna hos, på det viset. Men
annacka om jag ändå vill hålla på med det längre. Där går jag och
går och drar och drar, ifrån måndan till tisdan och från tisdan till
onsdan hela veckan utföre. Nejsan! Det är rätt gott att vara dräng,
och man har intet bekymmer. Man har sin kost och lön, och är
man gift, så har man sin stat och lön, sex tunnor säd, en skäppa
malt och 40 rdr i penningar jämte litet ull . . . Det där är allt för-
bannat gott, men jag ger det ändå åt norsen.» Detta är ju ännu
icke Strindbergs överlägsna förmåga att avlyssna och återgiva det natur-
liga och folkliga uttryckssättet, men på sin tid nådde Almquist i sina
folkberättelser längre än någon annan. Även i karaktärsteckningen
har han tydligen bemödat sig om verklig realism. Det enda, man
här kan anmärka, är, att alla personerna äro litet för förträffliga; de
Grimsta-
hamns
nybygge.
åål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
