Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndets bruk, men också bjudit honom ett evigt farväl, och i den
femte står han vid hennes grav, där han slutar sitt eget liv. Själva
innehållet är således detsamma, som vi känna från åtskilliga lånbiblio-
teksromaner från slutet av 1700-talet; närmast erinras man om Millers
Siegwart, eine Klostergeschichte. Svartsjukans nätter är också övervä-
gande en förromantisk dikt och är starkt påverkad av Kellgrens poem
Till Christina. Ehuru inga enskilda lån kunna uppvisas från Youngs
Night-Thoughts och ehuru ej heller innehållet är lika, är det vidare tyd-
ligt, att denna dikt kanske givit Runeberg mest. Själva nattstämningen,
»timbren» i det hela, den dystra, reflexionstyngda blankversen, för-
djupandet i känslan — allt detta återgår till Youngs sonate pathétique,
som så mäktigt grep det slutande 1700-talet. Också känna vi igen
förromantikens Wertherstämning. Själva situationen i Svartsjukans
nätter och i Werther är ju likaledes densamma: en försmådd älskare
och en älskad kvinna, som blivit en annans brud; bägge dikterna sluta
med älskarens självmord. Osjälvständigheten visar sig ock i de tal-
rika reminiscenser, som vi här återfinna, särskilt från Stagnelius och
— egendomligt nog för Runeberg — från Tegnérs Axel. Liksom
Tegnér i denna dikt upptagit det under förromantiken så omtyckta
vansinnighetsmotivet, så har även Runeberg gjort det ■— sannolikt
under intryck från Ofeliaepisoden i Hamlet. Men trots det att man
i Svartsjukans nätter svårligen känner igen Kung Fjalars och Fänrik
Ståls skald, är denna diktcykel likväl en ganska betydande poetisk
produkt, och vi behöva blott jämföra två stycken hos Runeberg och
Tegnér för att finna, att intrycken från den senare vunnit på att om-
danas av den förres fantasi. Vi minnas alla det bekanta stället i
Axel — en reminiscens från Byron:
Det var en afton. Kvällen låg
Och drömde på sin bädd i väster,
Och tysta som Egyptens präster
Begynte stjärnorna sitt tåg.
Och jorden stod i stjärnekvällen
Lycksalig som en brud, som står
Med kronan i de mörka hår
Och 1er och rodnar under pällen.
Även om man ser bort från den misslyckade liknelsen med Egyp-
tens präster, stå Runebergs verser betydligt över Tegnérs:
Det var en kväll, en nordisk sommarkväll,
En kväll, då solen icke går till vila
Vid jordens barm, men kysser henne blott
Och skyndar åter opp till dagens fröjder.
25—30113« Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. VI. 385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
