Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av den stridsställning, som Runeberg just vid denna tid intagit till den rikssvenska
litteraturen, men också därav, att de svenska visorna sakna den underton av lyrik,
som Runeberg älskade att finna i en folkdikt.
Detta sysslande med folkpoesi blev av betydelse även för Runebergs egen
lyrik. Det, som tilltalat honom, hade varit enkelheten, naiviteten, den så att säga
»bundna» lyriska stämning, i vilken dessa folkdikter mynnat ut och som bakom
orden hade öppnat nya horisonter. Det var också denna stämning, som kom fram
i de självständiga dikter, han under denna tid skrev och som inflöto i den 1833
utgivna samlingen. De äro närmast en förädlad folkpoesi och höra till det svenska
språkets yppersta lyrik. Steget från den första samlingen till den andra är därför
oerhört stort, och här kan Runeberg värdigt ställas vid sidan av den moderna lyri
kens store mästare, Goethe — utan att någon påverkan från denne behöver antagas.
Den likhet, som finnes mellan båda, beror väl snarare därpå, att båda inspirerats
ur samma källa, ur folkets egen diktning, och därpå att båda voro stora lyriska
skalder. Anledningen att Runeberg utgav det andra dikthäftet är karakteristisk
både för honom och för dikterna. I norra Finland rådde 1833 en svår hungersnöd,
och den fattige magister Runeberg lämnade då sitt handskrivna dikthäfte till den
österbottniska studentavdelningen, för att denna skulle låta trycka det och för in-
komsten bispringa de nödlidande. Det är denna hungersnöd, som ligger bakom
en av dikterna, Bondgossen, vilken också speglar Runebergs varma hemkänsla.
Av hunger har bondgossens arm mattats, ty om vintern har han Ȋtit bark och
druckit vatten på». Väl kunde han få det bättre, om han flyttade bort till en
annan bygd. Men — »går solen där så härlig opp och går den ner så mild?»
Finns där en dal, som blomdoft strör,
En mo, som tallar bär?
Och hon, vars vallhorn nu jag hör,
Skall hon väl finnas där?
Förbi far molnet utan skygd
Till vindens tidsfördriv; —
Och utan vän och fosterbygd,
Vad är ett mänskoliv?
Kanske att Gud hör folkets röst
Och lindrar landets nöd;
Kanske en bättre skörd i höst
Oss ger ett bättre bröd.
En annan bland samlingens yppersta dikter är Talltrasten. Skalden hör fågelns
sång i sommarkvällen, och denna sång för tanken på hans egen, på det moders-
mål, i vilket han klätt sin känsla:
Lycksalig den, som vid naturens bröst
Från henne hämtar kärlek, ord och röst,
Som irrande sitt modersmål ej glömt.
Han drömmer blott och säger, vad han drömt,
Men medvetslös och utan reglers tvång,
Han drömmer vishet och han talar sång.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
