Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung
Fjalar.
garen, Legender samt Den gamle trädgårdsmästarens bref, dels flera
nya. Särskilt betydande äro dessa senare icke, och i förhållande till
det andra häftet beteckna de icke något nytt genombrott. Den lyrik,
som fanns i Runebergs väsen, bröt i stället fram i hans epik, först i
Nadeschda, sedan i Kung Fjalar.
Liksom Nadeschda, men ännu mera bestämt, rör sig Kung Fjalar
inom sagans romantiska värld. Han påbörjade detta arbete vid jul-
tiden 1842, arbetade därpå under de båda följande åren, och i juni
1844 förelåg det färdigtryckt. Uppslaget hade han säkerligen fått från
Nils Arfwidssons översättning av Ossian, som kom ut i slutet av 1842
och som Runeberg läste vid jultiden. Visserligen var han förut icke
obekant med denna diktning, men det var först nu han mera ingående
kom att sysselsätta sig med dessa sånger, om vilkas folkliga karaktär
han fullkomligt delade Arfwidssons mening. Ett annat inslag kom
från den fornnordiska litteraturen. Han hade läst Hagens Nordische
Heldenromane, Liljegrens Skandinaviska fornålderns hjältesagor m. m.;
likaså kände han naturligtvis Geijers och Tegnérs götiska dikter. Men
det tredje och viktigaste inslaget kom från den grekiska tragedien.
Innan vi gå närmare in på dessa olika motivkretsar, torde det emel-
lertid vara nödvändigt att erinra om huvudinnehållet i dikten.
Den första sången spelar i en fornnordisk konungasal, hos den bug-
store Fjalar, Gauthiods kung. Man firar midvintersfesten, och den
åldrige härskaren står upp att i löftets stund avlägga en ed. Han
kastar en blick tillbaka på sitt bragdfyllda liv, men återstoden av detta
vill han ägna åt fredens idrotter: »Vidgade hyddor, sparda lundar,
tegar av guldax vare mig segrar nu.» På min vilja har jag förut
trott, tror på den ännu, »och i friden styra den skall, okuvelig, livets
gång». I detsamma uppenbarar sig en åldrig, jättelik gestalt för
honom. Det var Dargar, »siaren, ödets tolk». Han hade lyssnat till
»ljud från ett nattmolns rand»: Fjalar har glömt, att gudar skipa
människors lott, han tror stolt på sin viljas lag, men de eviga mak-
terna leka med spotska, trotsande jordbarns löften, och han, som
velat skapa lycka och frid, skall en dag se sin ätt slockna i blygd,
då hans son »sluter som brud sin syster i eldad famn». Fjalar blek-
nar, men med kuvad smärta befaller han, att hans båda barn, Hjalmar
och Gerda, skola föras fram till honom, ty en av dem skall dö för
att visa vrångheten av siarens spådom:
Känn, siare, Fjalar, och känn
Hans trots. Till molnets gudar hans hälsning bär,
Spörj, om de lärt att allt försaka,
Innan, som han, de vant sig att allt förmå.
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
