Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synes till en början segra, men den handling, genom vilken han vill
gäcka försynen, leder i stället till ett rakt motsatt resultat. Peripe-
tien i den sista sången är därför oerhört kraftig. Men just genom
denna försonas han, underkastar sig ödmjukt de eviga lagar, han ve-
lat trotsa, och går renad till de höga gudar. Kung Fjalar är — så-
som Runeberg själv
vari deras storhet och
nåd utgör ämnet».
Denna analys av
det tragiska säger oss
således, vad Rune-
berg avsett med sin
dikt. En annan fråga
är, om han också kun-
nat övertyga oss. Fja-
lars löfte i diktens
början att ägna sina
återstående dagar åt
landets lycka, är ju
ett ädelt löfte. Att
han därvid blott litar
skrev — »en sång till gudarna, ett litet epos,
Borgå på 1840-talet.
Z. Topelius, Finland framstäldt i teckningar. Helsingfors 1845.
till egen kraft och glömmer att vädja till gudarnas hjälp, må för ett
religiöst betraktelsesätt anses såsom ett fel. Men näppeligen kan
straffet här sägas stå i ett rättvist förhållande till brottet, och detta
straff förkunnas genom Dargar, innan Fjalar ännu uttalat något egent-
ligt trots emot gudarna; det är först efter siarens spådom, som
hans vrede flammar upp och hans blasfemiska utmaningar utslungas.
Även mot fortsättningen kan man hysa betänkligheter. Fjalar förne-
kar gudarnas makt, och för att åskådliggöra deras maktlöshet beslu-
tar han sig för att dräpa ett av barnen. Efter en hård själsstrid fal-
ler hans val på dottern. För att åskådliggöra en övertygelse är detta
onekligen ett alltför kraftigt medel. Voro gudarna maktlösa, så voro
deras straffdomar det ock, och offret var då överflödigt. Detta torde
likväl vara att alltför strängt pressa Fjalars trots. Runeberg förklarar
själv i ett svar till kritiken, att Fjalar erkände gudarna såsom väsen,
vilka visserligen voro mäktiga, men ej så mäktiga som hans egen
vilja. Hade han därför ej undanröjt själva möjligheten till spådomens
uppfyllelse, kunde denna likväl gå i fullbordan. Det må så vara.
Men knappast kan en modern människa följa med Runeberg ända till
avslutningen. Man kan möjligen erkänna rättfärdigheten i, att Fjalar
så hårt straffas för sitt trots, men det bjuder nutidsmänniskan emot,
4SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
