Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visning till fänrik Stål. Nu lät han denna diktfigur falla, och frånsett den sent
skrivna ramberättelsen, förekommer fänriken ej heller i någon enda av de 1848
tryckta Sägnerna — utom i en : Kulneff, där han, visserligen utan namns nämnande,
förutsättes som berättare. Tyvärr kan Kulneff ej med säkerhet dateras. Strömborg
hänför den till 1847, men hans skäl underkännas av Hjertén, vilken förlägger den till
1846. Emellertid tog Runeberg sedermera så till vida upp den ursprungliga planen,
att han, troligen först 1848,1 utförde dikten om fänrik Stål och satte den såsom ett in-
ledningsstycke numro två, efter Vårt land, men före de övriga. Han har förlagt
situationen till sin egen informatorstid i Ruovesi. Han är en ung student, glad
och utan några tankar på fosterlandet. Så träffar han på en gammal soldat från
det sista kriget, fattig, men nackstyv, litet häftig, men lätt försonad och nöjd
med sin fattigdom. Någon vidare vördnad ingav den gamle ej, och studenten
tillät sig gärna att driva ett oskyldigt gyckel med gubben. Så kom den unge
att av en händelse läsa »en skrift av onämnd man om sista finska striden»,2 och
denna grep den sorglöse studenten med en förunderlig makt:
1 I varje fall synes dikten, såsom Lamm påpekat, vara senare än De båda dragonerna,
där hjälten har samma namn som fänriken : Stål.
2 Detta, skrev Runeberg till Montgomery, »måste förstås kollektivt. Där jag som
ung student befann mig på kondition hos en av sista krigets bussar, hade jag tillfälle
att höra och läsa åtskilliga kortare relationer om krigshändelserna. Det var andan av
dem, som tände min håg, och det är deras anda, som borde återfinnas i mina sånger,
om de skola vara något.» Någon dylik tryckt skrift lär dock icke finnas, och Hjertén
tror, att Runeberg »syftat på handskrivna uppteckningar av minnen från kriget».
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa varje rad.
Det var fosterlandskärlekens födelse i den unges själ: »Ett liv gick för mitt
hjärta opp, vars tjusning det ej anat.» Och nu vände han tillbaka till den gamle
fänrik Stål: »Jag läst om Finlands sista krig, och även jag är finne. Min håg
blev tänd att höra mer. Kanhända får jag det av er?» Förvånad såg gubben
upp: »Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.» Därpå
började gubben berätta, och den halva natten gick, innan de skildes. Det är
dessa gubbens sägner, som enligt diktens slutstrof bilda innehållet i de följande
sångerna.
Detta var den ursprungliga planen. Undantager man Sveaborg och Kulneff, Kronolo-
uppträder fänrik Stål dock ej såsom berättare i de följande Sägnerna. Men å g‘en-
den andra sidan kunna mycket väl de flesta av dem tänkas vila på fänrikens
meddelanden ; för några, särskilt Konungen, är dock denna fiktion omöjlig. Grund-
tanken i de bilder, som framställas i Sägnerna, är icke att giva ett fosterländskt
porträttgalleri i den mening, som troligen bokhandlaren Öhman tänkt sig, utan
Runeberg ville här giva ett uttryck åt sin indignation över den fega reträtten och
förräderiet, han ville teckna olika typer från kriget, de få av ledarne, som segrat,
och den indelta arméen, befäl och manskap; några av dessa tillämnade porträtt,
såsom av överstelöjtnant Duneker och kapten Malm, blevo aldrig utförda. Tyvärr
4SI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
