Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Indigna-
tionsdik-
terna.
Döbeln
vid Jutas.
är den kronologiska ordningen mellan de olika styckena mycket osäker, och i
detta sammanhang torde det även vara obehövligt att diskutera den ; alla till-
kommo på en tidrymd av mindre än tre år, och någon utveckling i poetisk stil
och uppfattning förete de knappast. Till de tidigaste höra med säkerhet Otto
von Fieandt, som enligt Runebergs egen uppgift var den första »fänriken», Svea-
borg, Sven Dufva och Döbeln vid Jutas, vilka voro färdiga åtminstone i mars
1846. Till de sista höra troligen Konungen, Fältmarskalken (som dock var på-
tänkt redan 1846), Fänrik Stål, Von Konow och hans korporal, Sandels och Löjt-
nant Zidén, som sannolikt skrevos först 1848; Molnets broder och Den döende
krigaren voro, såsom vi sett, äldre dikter, som på grund av ämnets natur info-
gades i samlingen. Mellan de bägge ändpunkterna ligga Vårt land, Kulneff,
Veteranen, De två dragonerna, Torpflickan och Gamle Hurtig. I stället att följa
den kronologiska ordningen, torde vara lämpligt att indela dem i grupper, och
vi vända oss först till indignationsdikterna.
Den kraftigaste av dessa är den mot landsförrädaren Cronstedt riktade Svea-
borg. Av annan art äro det hån och det förakt för Klingspor, som komma till
uttryck i dikten Fältmarskalken. Underrättelsen om segern vid Siikajoki har
kommit till huvudkvarteret, och officerarne samla sig till ett gille, där det går
ut över Klingspor. Skål för Klingspor, ropar en : sedan han travat genom landet,
har han äntligen vågat stanna. Visst inte — svarar en annan — det var Adler-
creutz, som gjorde slut på vår nesa; fältmarskalken var som vanligt fan i våld på
resa. Det är kungen, som har skulden, »varför har han satt i nåder denna lumpna
trumf i spelet?» Så kommer repliken. Du är jävig att tala om honom: »Du har
hjärta, han har mage, du vet dö, och han blott äta.» Speglosorna fortfara att
hagla, till dess att den gamle Lode stiger upp, stöter sitt glas med kraft i bordet,
tar sin hatt och säger: »Det är skam att tappra männer täckas tala om en sådan!»
Montgomerys karakteristik av Klingspor går visserligen i samma riktning, men
naturligtvis i en betydligt urbanare ton, och det är tydligt, att Runeberg här
stöder sig på och återger yttranden, som han hört av deltagarna i kriget. På en
dylik anekdot vilar ock Konungen, som på oss gör det minst sympatiska in-
trycket av alla Sägnerna. Under sina sista regeringsår och sedermera var den
olycklige konungen föremål för en utbredd förtalskampanj. Mycket av vad som
berättades om honom, kan vara sant, men mycket är det troligen icke, och till
denna senare kategori hör nog den episod, som Runeberg, helt visst i god tro,
berättat efter någon hörsägen. En så ärlig man som Runeberg borde dock hava
känt någon sympati för en stackars oduglig konung, som i förhållande till sin
omgivning ägde åtminstone en god egenskap : en omutlig rättrådighet. Men
Runeberg hade en ursäkt till sitt försvar. Även där — skrev han till Montgomery
— »varest jag varit bitter, har bitterheten framsprungit ur min kärlek till Fin-
lands tappre försvarare, då den velat välva från dem ansvaret för de missöden, som
åtföljde kriget. Ur denna synpunkt skola de stränga styckena Kungen och Fält-
marskalken finna sitt rätta bedömande.»
Lika gnistrande som Runebergs förbittring är över fegheten och förräderiet,
lika hänförd är han inför modet och tapperheten — de må nu hava funnits på
svensk eller rysk sida. Krigets hjältar voro för honom särskilt tre, Adlercreutz,
Sandels och Döbeln, segrarne vid Siikajoki, Virta bro och Jutas. Av dessa be-
handlade han Döbeln först. Uppslaget till denna överlägsna dikt — en bland
de allra förnämsta i den första samlingen — fick Runeberg från Montgomerys
historia. I verkligheten var situationen ej fullt så dramatisk, som Montgomery
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
