Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppger. Enligt denne låg Döbeln illa sjuk i Ny Karleby, då han hörde, att rys-
sarna den 13 september anfallit hans fördelning. »Han kastade sig ur sängen,
satte sig till häst, hastade till slagfältet, tog där befälet över sina älskade Björne-
borgare» och drev ryssarna tillbaka, varefter han »måste återvända till staden
och ånyo intaga sin sjuksäng». Ett ögonvittne, kapten Brakel, rättar dock Mont-
gomery på några väsentliga punkter. Döbeln låg sjuk icke i Ny Karleby, utan i
Vasa, och begav sig därifrån redan den 10 september, tog i Lillkyro befälet över
sin brigad, som han sedan åtföljde till Jutas, där slaget stod. Lyckligtvis kände
Runeberg icke det verkliga förloppet, utan höll sig till Montgomerys poetiskt mera
givande relation. Och det frö, som låg i denna, har i Runebergs fantasi spirat
upp till en verklig hjältedikt. Han har sökt att taga vara på alla de karaktärs-
drag, som traditionen bevarat av segraren vid Jutas. Denne skildrades såsom en
arg fritänkare, och detta drag har Runeberg bibehållit, men ser det från sin fria
religiösa synpunkt samt har därigenom fått en verkningsfull kontrast mellan början
och slutet, början, där den ortodoxe, däste prosten läser sitt anatema över hed-
ningen, och det högstämda slutet, där Döbeln ber sin manliga, sin fria bön.
Även den verkningsfulla scenen med den unge läkaren är fritt uppfunnen. Glans-
punkten i dikten är skildringen av Döbelns förmåga att elda sin av strapatser
utmattade trupp. Sin seger vann han — skriver Montgomery — »med trupper,
som nästan beständigt marscherat i 14 dagars tid, de senare två dygnen utan
vila, och nu, efter en blodig kamp, stodo hela natten stridsfärdiga i vatten, som
räckte till knäna». Denna ju ej vidare poesifyllda sats har i Runebergs dikt
vuxit ut till den målande skildringen av korporal Standar »med söndrig sko på
ena foten», medan den andra blödde och var bar, av den gamle trumslagar Nord,
som slog trögt sin virvel, men slog hårt, av ynglingen, »nyss från plogen tagen»,
med barmen genomskjuten, men som fått ny kraft, sedan han fått se generalen.
Det är med dessa trupper, som Döbeln går till storms och segrar.
Slaget vid Jutas hade blott till effekt att för tillfället rädda återtåget. Sandels’ Sandels,
seger vid Virta bro var också blott ett led i reträttens historia. Av de högre
svenska officerare, som deltogo i kriget, var Sandels en av de få, som av den
senare kritiken tillerkänts en viss fältherreblick. Det var — skriver Montgomery —
»svenske anförarens örnblick, som under vapenskiftet upptäckte möjligheten att
med en handfull tappre kunna göra ett avgörande slag däri, då han förbytte för-
svaret till ett djärvt anfall». Det är också den snillrike strategens »örnblick», som
är huvudpunkten i dikten, och detta drag har Runeberg på ett verkningsfullt sätt
kombinerat med ett annat, som traditionen bevarat av Sandels : hans gourmandise.
Det förefaller — skriver Hjertén i sin förträffliga kommentar till dikterna —
»som om Sandels själv varit mån om att låta dessa egenskaper framstå med till-
börlig relief, antagligen emedan han funnit dem båda hos sitt fältherreideal, mar-
skalken av Luxembourg, och hos sig själv ytterligare utdanat dem efter detta
celebra mönster». Dikten skildrar först Sandels’ oerhörda lugn, där han vid sitt
frukostbord sitter i Pardala by och väntar på det avgörande ögonblicket, då
han själv skall ingripa. Till denna del av dikten finnes ingen motsvarighet i
Montgomerys skildring av slaget vid Virta bro. Montgomery nämner icke, att
Sandels vid slagets början ej befann sig bland sina trupper, och ehuru han gav
Sandels det nyss citerade betyget, åtföljes detta av ett ganska skarpt klander.
Att bron över Virta å icke i tid blev förstörd, »måste falla den i övrigt uppmärk-
samme Sandels till last, vilken försummelse ingalunda ursäktas därigenom, att
han befallte dess rivning en timme, förr än stilleståndstiden var tilländalupen»,
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
