Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världen har det sä kokat i mitt inre som nu. Ägde jag medel, skulle
jag resa land och rike omkring, framför allt till allmogen, och pre-
dika korståg. Emellertid har det kommit en smula idealitet i världen.
Vi hava mot vår vilja blivit framskufifade några århundraden.» Det
var ur denna stämning, som hans nya diktsamling, Vilda rosor, sprang
fram. Den kom ut på sommaren 1848 och är tillägnad Lunds stu-
denter samt börjar:
När från er jag skildes, veko
Ur min diktning saft och färg;
Nu jag sitter här, som eko
Sitter klämd emellan berg
Och, hur lejonjakten driver
Lustigt slätterna utåt,
Endast klangen återgiver,
Hälften fröjd och hälften gråt.
Han har lyssnat till vapenklangen från systerlandet, och han upp-
manar de unga att gripa till svärd och skurad hjälmhatt. Själv hade
han velat följa med på färden, men för sitt uteblivande hade han en
vida bättre ursäkt än Nyboms — han hade hustru och barn :
Ägde jag ett bröd att räcka
Åt de kära munnar små,
Som sin purpur mot mig sträcka,
Skulle jag med eder gå ;
Men hur hela världen larmar,
Som sin frihet återtar,
Hålla mig små trinda armar
Här i fångenskapen kvar.
Vilda rosor är en samling sonetter, som formellt stå mycket högt. Man mär-
ker intet av den rimnöd, som eljes är så vanlig i svensk sonettpoesi, i sitt bild-
språk slår Strandberg ej över, som han någon gå>ng gjort i Sånger i pansar, och
även idéinnehållet visar större mognad. Han är dock fortfarande samme frihets-
entusiast som i den äldre samlingen. Cykeln inledes med några bittra, mot Bot-
tiger riktade sonetter. Båda voro ju mycket olika naturer. Den servile och iro-
niske Bottiger kunde aldrig höja sig till någon entusiasm, och Karl Johans forne poeta
laureatus tyckte naturligtvis mycket illa om Strandbergs angrepp på konungens
ryssvänliga politik. I en recension, som Bottiger 1846 infört i Frey, hade han
egentligen blott sett »rent tekniska förtjänster» hos Sånger i pansar. Om idéinne-
hållet yttrade han sig ganska hånfullt. Talis Qualis hade modellerat sig efter
Herwegh. Samtiden, som var fredlig och lugn, lämpade sig emellertid ej för ett
»solo på krigstrumpet». »Man klämtar icke, sedan elden är släckt eller innan den
brutit ut. . . . Det skrämmer ingen, och det eldar ingen. Rysshatet är en så ofta
uppdukad rätt, en sådan crambe sexcenties cocta, att sånggudinnorna ej gärna se
det vid sin taffel.» Strandberg svarade med tre sonetter. Pansarsångerna hade
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
