Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej fallit kritikern i smaken, emedan skalan ej var godkänd moskovitisk. Men
sångaren hade dock fått rätt. Det hade mulnat och åskvädret hade brutit ut.
För dylikt hade Bottiger ej sinne:
Förgråtne trubadur! Jag ser det gärna
Och över dig jämväl mitt bifall strör,
När du din fantasi till spegel gör
Åt varje liten mjältsjuk bygdens tärna.
Och i den följande sonetten får Bottigers koketteri ett piskrapp, som förmod-
ligen kändes:
Nej, måla på ditt eget konterfej
Och sitt så hela dagen om betagen
Framför de bleka, intressanta dragen,
En man av tårar och förgät mig ej.
De följande sonetterna ägnas först åt den franska revolutionen och hava —
särskilt Barrikader — en frisk, ungdomlig fart, som verkar medryckande även på
den, som med historikerns kritik läst den tidens franska revolutionshistoria. Därpå
följa de sonetter, i vilka han vädjar till det svenska brödrasinnet och manar till
ett väpnat inskridande till Danmarks hjälp.
1848 blev emellertid icke, vad Strandberg hoppats, utan i stället ett desillu-
sionens år, och det var icke blott hans politiska idealism, som fick en allvarlig
knäck. Även i sitt enskilda liv nödgades han börja en kamp, som hotade att
trycka idealisten ned till jorden. I slutet av 1848 eller början av 1849 hade han
begivit sig till Stockholm att där söka sig en utkomst; familjen nödgades han av
ekonomiska skäl lämna kvar i prästgården hos fadern. Till en början skrev han
i den liberala, ej särdeles väl ansedda Friskytten, sedan (från hösten 1849) i den
av August Sohlman utgivna Bore. Tidningsarbetet var ej vidare intresseväckande.
Från att vara den andlige ledaren för en ungdomsskara hade han sjunkit ned till
en subaltern i dagspressen. Och mycken tid att dikta fick han ej över. Av hän-
syn till familjen tog han likväl sitt straffarbete med jämnmod: »Detta gör dock,
att jag nu äntligen börjar komma på grön kvist. Nästa vår tar jag mina älsk-
lingar hit upp. Jag tror mig kunna förtjäna cirka 1,200 banko årligen.» Så
särdeles grön var kvisten således icke, och för utkomsten förslog nog ej det
mycket njugga tidningsarvodet. För att bättra finanserna slog han sig därför på
att för Operan översätta de nya stycken, som gåvos — Profeten, Trubaduren,
Oberon m. fl.; förmodligen var det brodern Olof, som skaffat honom detta leve-
bröd. Och därjämte nödgades han skriva i de många poetiska kalendrar, som
då voro på modet. Allt detta var närmast, som sagt, ett litterärt galärarbete, och
det såg därför ut, som om Pansarsångaren hade tystnat. Så utbröt Krimkriget
i mars 1854, och nu flammade han åter upp. Han utgav då en tredje diktsamling
(1854), som innehåller Sånger i pansar, Vilda rosor och några nya stycken, vilka
dock icke gå upp mot de äldre. Samlingen inleddes emellertid med en Erinran,
som vänder sig mot den kritik, för vilken de båda äldre samlingarna råkat ut.
Dikterna hade varit överdådiga till syftet och otidiga i angreppet. Stridsropen
— hade man påstått — hade varit opåkallade »mitt under djupaste världslugn.
Otidigheten kastade i oträngt mål bösskolven i pannan på en granne, som ädel-
modigt kopplat gevär på Sveriges östra gräns! Således i otid. Världshändelserna
Stock-
holms-
tiden.
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
