Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vederläde denna beskyllning. Ty ett par är därefter stod vår världsdel under va-
pen, och i dag ser man Europas oberoende folk, utmanade med en fräckhet utan
like, göra front mot de nya sarmaterna. Kanske hänger endast ett ögonblick,
som ett genomskinligt skynke, mellan oss själva och kriget. Mot vem och till
vad ändamål -— det står oåterkalleligt och till Sveriges yttersta dag inristat i vår
historia.» Denna tredje diktsamling — med de våldsamma angreppen på Ryss-
land: Utmaning, Vaticinium m. fl. — torde därför närmast böra betraktas såsom
en agitationsskrift i syfte att framdriva Sveriges deltagande i Krimkriget. Under
detta kom i augusti 1855 en falsk underrättelse: att Sveaborg fallit, och nu skrev
Strandberg en flammande dikt, Sveaborg, vars sista strof lyder:
Men pekar Sveriges kung mot öster
Och slår man då ett kalvskinn än,
Så kanske bland så kära röster
Vi också få vår röst igen.
Vär röst? O Gud! Vi skola tiga
Och ödmjukt stå och lyssna se’n
Och i vårt kummel gladeliga
Med lyran stum på armen stiga,
Blott Sverige får sin röst igen!
Tyvärr var det ej så lyckligt: Sveaborg hade icke fallit och Ryss-
land blev icke krossat. Men dikten visar, att Talis Qualis alltjämt
var samme frenetiske rysshatare som förut. En annan dikt, som
skrevs 1856, Vårt fria ord, visar, att han ock förblivit samme frihets-
vän. Vid riksdagen förelåg då ett förslag att upphäva tryckfrihets-
förordningens karaktär av grundlag. Det är mot detta försök, som
dikten vänder sig. Den börjar med en hänförd hyllning åt fosterlandet:
Men vårt land är icke marken bara
Eller språket, som vi lärt så flinkt.
Det är tanken ock, den svenska, klara,
Och vårt frihetsarv, vår själs instinkt,
Och vår goda rätt att överväga
Vad oss höves, öppet, oinskränkt,
För att se’n vår trygga mening säga
Åt all världen, fritt och oförkränkt.
Därför ve den hand, som avskär tungan
På det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
I offentlighetens breda bröst!
Mellan Vilda rosor (1848) och den tredje diktsamlingen 1854 hade
Strandberg icke skrivit mycket av bestående värde; han hade mest
fått arbeta för dagen. Men Sveaborg och Vårt fria ord visa dock,
att hans skaparkraft ej var bruten, och under åren 1855 till i860
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
