Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som liber studiosus
Jag dvaldes ännu då
Uti den lärda staden
Vid gamla Fyris å.
Vid Iliaden troget
Jag satt Guds långa dag
Och gäspade av njutning
Med klassiskt välbehag.
Så kom där stolt en tidning
Från långt hinsidan hav:
»Se Polen haver skakat
Den ryska bojan av!»
Då slog jag hop Homeros,
Att dammet stod i tak:
»Farväl med hela Troja
Och grekers vapenbrak!
En annan strid begynner
Mot tyranni’ts koloss !
Se där, I käre bröder,
En Iliad för oss!
Hell Polens ädla söner,
Hell hjältarnas förbund!
Hell människorätt och frihet
Kring jordens hela rund!»
Vi voro några vänner,
Vi gjorde ett kalas,
Där drucko vi för Polen
Ur rågat fulla glas.
Men herrar professorer,
De moget vise män,
De sutto helt trankila,
Som där de sitta än.
Också i Ett äfventyr känna vi igen Heines språk och berättarstil
Det var i rika Arabien
En lustgård, ljuvlig och skön,
Av blommande tamarisker
Och ceder dunkelgrön.
De grannaste purpurfåglar
Med släp av silverbrokad
I sång och i vällust lekte
Bland palmernas gungande blad.
Och väna dansarinnor
Med trumma och kastanjett
I lundens målade dager
Begynte en glad balett.
Men själv på en tron av rosor
Jag satt som en furste där
I sammetsmantel och krona
Med blixtrande solitär.
Jag såg på den leende tavlan
Med nådigt välbehag
Och nickade takten sakta
Till kastanjetternas slag.
Pang! Föll där något i backen?–––
Jag plötsligt ur slummern spratt
Och efter arabiska resan
Igen på mitt vindsrum satt.
Jag satt i min gamla länstol,
— runtom var mörker blott —
Mitt framför kakelugnen
I nattrock och röd kalott.
Men pipan, släppt ur handen,
Låg nere på flisorna spräckt;
Och muntra aftonbrasan
Var längese’n död och släckt.
1844, då Min fattiga sångmö utgavs, blev ett märkesår i Sturzen-
Beckers liv. 1841 hade han gift sig med en vacker och musikalisk
kvinna. Äktenskapet blev ej lyckligt — ej genom hans förvållande —
och i början av 1844 övergav hon man och barn; i april samma år
förklarades äktenskapet lagligen upplöst. Ytterst finkänslig och för-
tegen, har Sturzen-Becker varken i sina dikter eller i sina brev gjort
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
