Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott därför att de så att säga estetiskt passa in i sammanhanget.
Och dock var Fryxell en ärlig man, som knappast själv insåg, att
han avlägsnat sig från sanningen. Detta åter berodde på hans hu-
vudfel som historiker. Såsom sådan var han, liksom i sina anfall på
fosforisterna, en partiman, som ansåg sig kämpa för en högre sanning
och därför var blind för det enskilda fallet. Han var en republikan,
som hatade konungamakten och som därför sökte att se frihetstiden
så mycket som möjligt i ljust. Bristerna härleder han helst från en-
våldstiden. Ett mycket betecknande exempel härpå är hans omdöme
om det under frihetstiden härskande trycktvånget: »Envåldstiden be-
gagnade trycktvånget till skydd för konungamakten och till försvar
mot varje yttring av medborgerlig frihet. . . . Frihetstiden bibehöll
länge samma trycktvång, men begagnade det just mot konungamakten
och till skydd för den medborgerliga friheten i allmänhet» —
en dylik sats verkar ju nästan såsom ett utdrag ur Ärlig Swensk.
I sin självbiografi skriver han, att han i sin historia kämpat mot
fyra vanföreställningar: ultrarojalismen, Ultrapatriotismen, ultrahe-
roismen och den historiska kasuistiken, »vilken icke vill tillämpa
moralen på politiken». Detta kan ju i allmänhet vara mycket berät-
tigat, men uppgiften står dock i en viss strid med de principer, som
av Ranke kort förut fastslagits för historieskrivningen: att utan alla
biavsikter blott redogöra för vad som verkligen skett och att ej be-
döma en förgången tid efter vår tids åskådningssätt. För Fryxell
var historien icke en dylik opartisk och förutsättningslös redogörelse,
utan snarare liksom för Olavus Petri »de efterkommande till en rät-
telse och varnagel, av vilken de lära måtte». Med denna ståndpunkt
följer onekligen något av läsarprästens tro på att själv sitta inne med
all sanning och även dennes böjelse att efter denna tro arrangera och
bedöma alla fakta.
Fryxell hade verkligen ett patos för sanningen — nämligen så som
han själv uppfattat denna — och detta patos verkade starkt på den
stora allmänheten, inom vilken flera visserligen vände sig mot hans
domar, men troligen ’flera anslöto sig till honom. En stor publik
hade han i varje fall, tack vare sitt sätt att behandla historien. Be-
rättelserna hade visserligen upphört att vara en ungdomsläsning, men
av den mognare publiken lästes de nästan som en roman. De voro ej
mera hårdsmälta än frihetstidens och den gustavianska tidens memoarer,
och de voro vida bättre skrivna. Hans inflytande har därför varit större
än någon annan svensk historikers. Hans Berättelser ha också flitigt
anlitats av de skönlitterära författarna. De och Starbäcks ha varit
källan till efterromantikens historiska dramer, till Engelbrekt och hans
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
