Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dalkarlar, till Bröllopet på Ulfåsa, Stolts Elisif, Kung Märta m. m.
Och för Strindberg blev Fryxell den egentligen ende historikern.
Han gav just det »personliga» i historien, som också Strindberg ville
skildra, denne återfann hos honom samma misstro, som han själv
hyste, mot den vetenskapliga, »officiella» historieskrivningen, och han
tilltalades kanske mest av Fryxells böjelse att vända om alla värden.
I alla dessa punkter följde Strindberg honom i spåren. Också en
vida mera kritisk natur, Viktor Rydberg, tillhörde Fryxells varmaste
beundrare. Några dagar innan den gamle hävdatecknaren slutade
sitt liv (1881), mottog han från Rydberg ett brev, i vilket denne skrev:
»Ur de hävder, Ni skrivit, strömmar till edert folk förfriskning ur det
eviga livets källor. Tyvärr: de hävdatecknare, om vilka detta i våra
dagar kan sägas, äro icke många. Också skola många bland dem
förgätas, medan edert namn skall med tack och kärlek nämnas av
Sveriges folk.»
* * *
Då 1870-talet inbröt, hade redan de flesta av de författare, som Avslutning,
skildrats i denna del, gått hädan. Av de mera betydande hade Alm-
quist rymt redan 1851, Runeberg hade 1863 träffats av det slagan-
fall, som avbrutit hans diktarverksamhet, och 1865 hade Fredrika
Bremer slutat sina dagar. Av de övriga hade fru von Knorring av-
lidit redan 1848, i860 följde Hwasser och Braun, 1862 hade Wecksell
blivit sinnessjuk, 1864 hade Ignell och Hagberg dött, 1865 Malmström,
Thomander och Crusenstolpe, året därpå Boström och Börjesson, 1868
Beskow och Blanche, 1869 Orvar Odd och 1870 Reuterdahl. Av
denna generation levde ännu Talis Qualis (f 1877), Fryxell (f 1881),
Nybom (f 1889), Topelius (f 1898), Wennerberg (f 1901) och ännu
några andra kvar, men de hade i stort sett dragit sig från litteraturen.
Efterromantikens egentliga blomstringstid hade varit 1830- och 1840-
talen. De båda följande årtiondena kännetecknas snarast av en avmatt-
ning i den litterära livaktigheten, och platsen stod öppen för ett nytt
släkte att taga arv efter de bortgångna. Ett dylikt hade framträtt
redan på 1860-talet, de s. k. signaturerna. I det väsentliga tillhöra de
likväl »efterromantiken», och det förefaller därför, som om även de
borde hava behandlats i denna del. Praktiskt har detta emellertid visat
sig olämpligt, ty de två förnämsta, Snoilsky och Wirsén, hava dock sin
plats i en senare epok, Wirsén såsom kritiker och såsom den oför-
sonlige motståndaren till alla nya riktningar, Snoilsky genom sitt skald-
skap, särskilt efter landsflykten.
581
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
