Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsyftning på den kris, i vilken Rydberg befann sig, blott ett ganska
löst påhäng i slutet, icke något centralt motiv i berättelsen.
Fribytaren på Östersjön.
Från samtidsskildringen i Benoni Strand och De vandrande djäknarne
vände sig Rydberg sedan i Fribytaren på Östersjön (1857) till gångna
tider, och inslog därmed på den bana, där han på romanens
område skulle göra sin egentliga insats i den svenska dikten. Intresset för
den historiska romanen hade under det föregående decenniet vaknat till
liv i den svenska litteraturen. En ny upplaga av Walter Scott, med
vars verk Rydberg redan under barndomen gjort bekantskap, utgavs
nu, Fältskärns berättelser begynte utkomma i bokform 1853, Bjursten
skrev sin Gyltas grotta o. s. v. Det betecknade en tillnyktring från
följetongromanens fantastik; Scotts realism tränger åtminstone i viss
mån undan denna.
Huvudpersonerna och konturerna av händelseförloppet, som
utspelas i början av 1660-talet, har Rydberg funnit hos Fryxell, vars verk
han tidigt fördjupat sig i: »Ni var», skrev han kort före Fryxells död
till denne, »utan att veta det, min barndoms och ungdoms käraste
lärare och vän, näst honom, som nya testamentet gav mig, men vars
världsåskådning och läror jag måhända aldrig kommit att se i så
oskiljaktigt sammanhang med historien och tidshändelserna, om jag
icke tidigt fått en anvisning därtill genom eder.» Fryxell berättar
om de av Bengt Skytte ledda stämplingarna till förmån för hertig
Adolf Johan och i annat sammanhang om Adolf Skyttes och Gustaf
Drakes sjöröverier och om Bengt Skyttes dotter Maria och hennes
öden. Ur detta hämtade Rydberg ränningen till sin roman, men
kombinerade därmed ytterligare en häxprocess, ett ämne som redan
flera år sysselsatt hans tankar och för vars skildring han använt andra
utförligare och mer dokumentariska källor. Helt har Rydberg dock
icke övergivit den spännande intrigromanens ton, utan hämtar
fortfarande ingredienser också från Dumas, från Sue, från Bulwer och
andra. En av huvudpersonerna, den rike holländaren Vanloo, som
med sin överlägsna intelligens slutligen samlar alla trådar i sina
händer, visar sig sålunda till sist vara den försvunne sonen till en av de
för trolldom anklagade kvinnorna. Och förkärleken för den
demoniska, ödesmärkta, efter-byronska människotypen visar sig i
teckningen både av Gustaf Drake och Maria Skytte. Något alldeles
helgjutet verk har Rydberg icke på denna grundval förmått skapa. Där
finnes en i vissa partier, särskilt i beskrivningen av häxprocesserna,
mycket vederhäftig historisk kulturskildring, medan i andra
tidsstämningen är alldeles försvunnen. Överhuvud är romanen friskt och raskt
berättad, men man stöter också på ställen med ytterst banal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0034.html
