Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de mänskliga skönhets- och sanningsvärdena stå långt under den förras
lysande representanter, Krysanteus och hans dotter Hermione.
Rydberg utvecklar nog teoretiskt i inflickade reflexioner, varför antiken
med dess aristokratiska filosofi och konst måste gå under för att ge
plats åt en religion, som skänkte de många, de fattiga och eländiga,
tröst. Men att hans egna sympatier äro på den döende
kulturformens sida kan han icke dölja. Medeltiden är för honom enbart en
förfallsperiod i den mänskliga andens historia. Rätt omotiverat —
därför med så mycket starkare prägel av personligt
bekännelseutbrott — förtäljer han hur en gång, tolvhundra år efter de
tilldragelser romanen berättar om, några romare kommit till Delfi för att
hämta lager till Tassos diktarkröning, och hur då genom
renässansen sambandet mellan förr och nu återknutits: »Hellas var
återuppståndet i frihetsanden, konsten och vetenskapen. Vetenskapen och
konsten äro av naturen Hellener och oomvändelige hedningar. De
vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen för deras
strider och segrar.» Där har det nyhumanistiska, antikdyrkande
draget hos honom helt segrat.
Och dock är det icke ensamt härskande. Rydberg var allt från
barnaåren en djupt religiös natur, och denna religiositet var till sin
anda avgjort kristen. Därför betonar han även här från början, att hans
motvilja gäller kristendomen som historisk företeelse, som kyrka,
medan han för Kristi person och lära hyser den största vördnad. Den
kommer till uttryck, då de två hedningarna, Krysanteus och den
gamle Delfiprästen, utbyta sina tankar om Kristus, i vilken de se en
fullföljare av det djupaste den helleniska anden burit inom sig. Men
framför allt träder denna uppfattning fram i den senare delen av
romanen, där kristendomen otvivelaktigt framstår i en ljusare dager än
i den förra. Här får den kristna tron en företrädare, som i ädelhet
står i bredd med Krysanteus och Hermione: det är Theodoros. Han
förkunnar en fri, dogmatiskt obunden kristendom, som icke fängslar
den mänskliga tanken, utan sporrar den att söka genomtränga de
gudomliga tingen. Och Theodoros väcker hos Krysanteus och
Hermione förståelse för de värden, som ligga i kristendomen. Hermione
blir en kristen, men på sitt eget vis med förkastande av dogmen om
Kristi gudom och försoningsläran, dem Rydberg själv ju också
förkastade, och även Krysanteus erkänner nu, att kristendomen »står i
de förtrycktes leder vid sidan av dem, som kämpa för förnuftet,
friheten och den mänskliga värdigheten». Den renaste kristendomen
och den ädlaste antiken ha sammansmultit. Så har den motsats, som
skarpt framstod i romanens början, i senare delen nästan utplånats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
