Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger det i själva den glada stridslusten något upplivande. Och över
det vilar en renare klassisk anda än över något annat prosaverk i
svensk dikt. Det saknar icke döda partier och banala episoder av
alltför gottköpsmässig följetongsstil. Men i minnet stanna Krysanteus’
och Hermiones ädla, sköna gestalter, litet bleka visserligen i sin
ädelhet som så mycket av den nyklassiska konsten, men danade av en
idealitet, som icke kan undgå att verka. Och vid sidan av dem, men
mer blodfull, mer åskådligt levande, träder fram Karmides, fängslande
och betagande i all sin svaghet. Rydbergs stil har här tillägnat sig
den nyklassiska konstens bästa egenskaper: den är åskådlig, plastisk,
och bäres av en fulltonig rytm liksom Singoalla.
Sedan Rydberg publicerat Den siste athenaren fördes han för långa
tider bort från skönlitterär alstring. Han blev nu utrikesredaktör
i Handelstidningen och lämnade ansvaret för dess följetong i andra
händer. Dessutom kastade han sig in i strider, som upptogo honom
så att han icke fick tid och ro för diktning.
Dikter i Flora.
Men som ett avsked till sin ungdomspoesi publicerade han 1863 i
kalendern Flora tolv lyriska dikter under den gemensamma rubriken
»Strandvrak, några spillror hopplockade af Robinson Crusoë». Namnet
bär redan vemod i sig — enslingskänslan framträder i pseudonymen han
valt, och tanken att hans diktning blott blivit fragment av vad den
kunnat bli, i själva titeln. Dikterna ha också åtminstone till största
delen tillkommit redan åren 1857 och 1858, alltså samtidigt med
Singoalla, men visserligen ha de sedan före tryckningen överarbetats. I
dem återspeglas många av prosaverkens stämningar, men nu i en
intensivare form; de visa emellertid också samtidigt sidor av hans
väsen, som åtminstone icke lika klart framträtt i hans övriga diktning.
I dem synes hans ungdoms känsloliv i all dess oroliga böljegång. Till
sin karaktär äro de i allmänhet utpräglat romantiska, och den
nyplatonska filosofiens syn av en idévärld skymtar ofta igenom. Hans
främste läromästare ha varit Stagnelius, Heine och Lenau. I
Korsaren, som Rydberg upptagit ur Fribytaren på Östersjön, ljuder ännu
det vilda byronska trotset och den mörka världsundergångslängtan;
här ha de kanske närmast fått form under intryck av Beppo-Sommelius’
diktning. Något av samma lynne återfinnes i dikten Två i sadeln.
Men dessa häftigt upprörda toner dämpades snart och övergingo till
vemod, som vi även sett det i prosadiktningen. Singoallas ursprungliga
mörka slut har, som redan Warburg påpekat, en nära motsvarighet i
dikten Alexis, där Rydberg uttalar sin förvåning över att naturen
aldrig tröttnar på den fåfänga leken att i jordisk form söka efterbilda
idéens värld:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0046.html
